Cirkuläret September 2010

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Nytt verksamhetsår

Så kom hösten än en gång. Dags att fundera hur en fotograferande jordbrukare skulle beskriva den gångna sommaren. Ja ni vet, jordbrukarna som aldrig är nöjda med vädret. Han skulle väl konstatera att det var ett eländigt, hårt ljus hela sommaren med fula, skarpa skuggor. Nej, skämt åsido. För mig har sommaren varit sällsynt produktiv vad fotografin beträffar. Om jag bläddrar bakåt i albumen så brukar jag ha mest bilder från hösten och vintern, mindre från vår och sommar. Men nu bröts den trenden. Kanske tack vare det fina semestervädret som får en på gott humör. Och inte är det ju taskigt ljus hela tiden. Det förekommer solnedgångar och gryningar också under en perfekt sommar.

Hösten betyder också nytt verksamhetsår för AFK. Ny styrelse och nya målsättningar i verksamhetsplanen. Vad styrelsen och funktionärerna beträffar så har det inte skett några större förändringar, se listan här invid. Vad vi däremot saknar är en energisk arkivarie, se skild "anställningsannons" i detta nummer. Arkivet är en viktig funktion som vi tyvärr inte har haft möjlighet att satsa på ordentligt under de senaste åren. Rariteterna från AFK:s tidiga år ligger tryggt hos muséet. Men när folk i framtiden undrar vad AFK höll på med runt millenniumskiftet, så ger vårt arkiv inte någon bra bild av det. Det börjar dessutom bli hög tid att grunda ett ordentligt digitalt arkiv. Det skulle innebära bättre skalbarhet och tillgänglighet, samt lägre tröskel för intagning av nytt material. Ett digitalt arkiv har dessutom bättre resistans mot tidens tand, om det sköts ordentligt. Vi får hoppas att det bland cirkulärets läsare finns någon med ambition att börja jobba med det här.

Om vi tittar på verksamhetsplanen så ser vi att den igen tar vara på traditionerna. Grundkonceptet är oförändrat i år. Månadsmöte, bildcirkel och digicirkel. Tävling vid varje möte och utomstående gäst som huvudsakligt programnummer. Labbverksamheten fortsätter också som tidigare och kurser ordnas enligt behov och möjlighet.

Ett område som vi kommer att fästa särskild uppmärksamhet vid är klubbens medlemsregister. Det är föråldrat både till sin organisation och delvis till sitt datainnehåll. Processen för att uppdatera informationen, och använda den vid utskick till medlemmarna, är onödigt krånglig. Vi måste också fundera på hur vi effektivare får in adressförändringar från medlemmarna så att utskicken verkligen når alla.

Under årsmötet i maj skrevs det också in en målsättning att se över klubbens visibilitet i media, inklusive Internet, samt hur vi kan effektivera rekryteringen av nya medlemmar. Bådadera är viktiga punkter där vi definitivt kan utveckla oss en hel del. Vad de konkreta åtgärderna kommer att bli får vi se senare. Först måste vi analysera läget och se vad det lönar sig att åtgärda.

Micke

Vårutfärden till Dorpat

Kristi Himmelsfärdshelgen i år var mycket varm, inte minst i Estland och Dorpat. Solen gassade, "svettigt" har undertecknad skrivit i dagboken speciellt för lördagen den 15.5. Men vi fick också uppleva ett ordentligt åskväder den allra första kvällen och under hemfärdsdagen, söndag, regnade det nästan utan uppehåll.

AFK:arna rörde sig i mindre grupper, vi hade sammanlagt åtta bilar fördelade på 20 personer så det fanns att välja på, beroende på vart folk ville åka. Viljandi blev en avstickare för ganska många på vägen till Dorpat och Mustvee med en lång bit ner längs stranden av Peipussjön utfärdsmål under följande dagar för de flesta, i olika grupperingar.

Inkari Lindve hette guiden som första hela dagens förmiddag, dvs. fredag, ställde upp för att ta oss på en tur i centrala Dorpat. Den glada och kunniga Inkeri blev bums så omtyckt att vi bjöd henne med oss när vi åt vår avslutningsmiddag på lördag kväll på restaurang Krutkällaren. Den var rekommenderad, men nog ett sämre val än vi kunde ha gjort. Maten var inget att hurra för och musikalisk underhållning av värsta slag på högsta volym satte igång långt innan vi var klara och kunde fly ut i den varma Dorpatnatten. Och vi som ätit så gott överallt annanstans! Fantastiskt gott, för att säga sanningen. För en spottstyver! På restaurang Vildes övre terrass och på Crepps, för att nämna några exempel.

Vårt hotell Pallas i centrala Dorpat var inte bara billigt (50 euro per rum) utan också både snyggt och trevligt.

Jag tror att många, som aldrig förr varit i de här trakterna, fick blodad tand och att Dorpat nog inte sett det sista av AFK.

Christine

AFK på Stafettkarnevalen

AFK kom under vintern överens med Stafettkarnevalens arrangörer om att ett mindre antal AFK-fotografer skulle få dokumentera karnevalens 50-årsjubileumstävling som ordnades den 21-22.5 2010 i Alberga idrottspark. Andy Young, Karin Toyoda, Peter Stenius, Micke Albrecht och Kristian Frantz tog tillfället i akt och hämtade ut varsitt mediakort av arrangörerna, för att få lov att fotografera tävlingarna också inne på stadion bredvid löparbanorna.

Att fotografera en idrottstävling var åtminstone för undertecknad en ny och intressant upplevelse, och det krävdes nog lite annan typs tänkande och avtryckarfinger än när man t.ex. fotar landskap. En digikamera som tar 8 bilder per sekund (+ en hel massa minneskort) är inte heller illa, om man skall kunna fånga det ögonblick man är ute efter då löparna rusar förbi i full fart. Mycket fanns att fota: tävlande på löparbanorna, lyckliga vinnare, mindre lyckade växlingar, sjungande och tjutande hejarklackar samt på alla tänkbara sätt "krigsmålade", utsmyckade, ut- och uppklädda skolungdomar av alla storlekar och åldrar. Trevligt var också att vi fick utnyttja arrangörernas pausutrymme där det bjöds på kaffe, smörgås och annat drick- och ätbart.

Vädret var strålande båda dagarna men bara några minuter efter tävlingarnas sista prisutdelning kom de första regndropparna, som snabbt blev till ett ordentligt skyfall.

AFK tackar för att också vi fick delta i karnevalen och åtminstone undertecknad deltar nog även nästa år ifall mediakorten finns till AFK:s förfogande igen.

En del av bildskörden från karnevalen kan ses på klubbens webbsidor i Galleriet.

Frasse

Höstutflykt till Högholmen

AFK har varit mycket i farten sedan förra cirkuläret: Dorpat, Stafettkarnevalen och nu senast höstutflykten till Högholmen lördagen den 4 september. Också den utflykten samlade många AFK:are.

Vädret var rätt grått och kyligt och åtminstone undertecknad tyckte det var en stor utmaning att fotografera djur i bur och hitta en poäng som för fram till vinnarpallen i november, när höstutflyktstävlingen går av stapeln.

Observera att bilderna skall lämnas in på förhand, senast den 18.11 på Bildcirkeln. Om man är förhindrad att komma dit, kan man fölrhandla med Kristian Frantz eller Peter Stenius om inlämningsalternativ.

Planer finns på att ställa ut utvalda höstutflyktsbilder på Wayne's, efter tävlingen!

Christine

Vår man i Borgå: Kameraköpet

Häromdagen köpte jag mig en ny kamera.

Hoppsan!

När en 93-årig cancerpatient med ena foten i graven går och köper sig en ny kamera är det ett tecken på långt framskriden demens.

Jag har haft många kameror sedan jag 1939 inskrevs i AFK, som då leddes av en skridskomedaljör. Även filmkameror från 8 till 35 mm, med en schweizisk 16-millare som huvudsakligt arbetsredskap.

Min första kamera, en Welta-Perle med Casar-objektiv stal ryssarna ur min korsu på Karleska näset. Jag försökte ta den tillbaka, och det var på ett hår när att jag skulle ha blivit skjuten.

Min senaste kamera, en Minolta, förvarade jag på en hylla rakt ovanför det rum där Soneras ingenjörer arbetade med sina uppgifter. En dag såg jag bara gröt i sökaren. Jag frågade firman där jag köpt kameran om den gick att reparera och vad det skulle kosta. Svaret var jo, och 300 euro.

Mina knän är så slitna att jag är helt beroende av rollator. Med den klarar jag inte trapporna till ytterdörren, så jag sitter i något slags husarrest. Mitt fotograferande har inskränkt sig till barn, som följt med till kafferepen. Jag frågade mig varför jag skulle betala 300 euro då jag nästan inte alls fotograferar längre.

Men, sade jag mig: En AFK:are, som inte har någon kamera, det ser konstigt ut.

Jag tänkte på det och blev arg. Och för var gång jag i tanken återkom blev jag allt argare. Gotti utan kamera är som en murare utan murslev.

Ord och handling är hos mannen ett. Jag såg i en dagstidning en kamera, som kostade mindre än en hundralapp. Den tar jag, sa jag.

Det visade sig vara en pytteliten kamera, som rymdes ledigt i skjortans bröstficka. Jag undrade om man kan fotografera med den, men jag hade ju köpt den bara för att ha en kamera, inte för att fotografera.

Det visade sig att den hade både vidvinkel och tele och slutarhastigheter ner till en 2000-dels sekund. Och inställningsmöjligheter för både solsken och molnigt väder, för vanliga lampor och neonljus. Och man kan filma sekvenser. Med ljud! Det kunde inte min Minolta, och den kunde inte heller ta panoramabilder. När man tagit en bild kan man tala in text för ort och datum och tekniska detaljer. Papper och penna behövs inte. Det klarade inte min Minolta.

Exponeringskompensation och självutlösare är självklarheter liksom blixt och bildspel. 580 stillbilder kan lagras. Makrofotografering och beskärningsram. Antal effektiva pixlar: 11860000. Texter och bruksanvisning svenska. Batteriladdare medföljer.

När jag provade kameran och fann att den var lätt att använda och gav fint bildresultat frågade jag mig med förvåningens finger i häpnadens mun: Hur är det möjligt att en kamera med dessa resurser kan köpas för en spottstyver?

Svaret kom jag på då jag råkade se tillverkningslandet: Made in China.

Gotti

På jakt efter idéer

Fototidskrifter är frustrerande kommersiella, och jag prenumererar inte längre på någon, utan smygtittar i butiken, tills jag hittar något ämne som intresserar. American Photo ger ofta napp, den har relativt lite annonser, men mycket material om berömda fotografer världen runt. Kanske gillar jag den också för att chefredaktören och de flesta andra redaktörerna är kvinnor, och för att den sparsmakat utkommer bara varannan månad. Jag tolkar det som att de sållar bort skräpet. I mars-aprilnumret 2010 ingick en artikel om tjecken Miroslav Tichy, årets sensation inom fotokonsten.

Tichy föddes 1926, studerade konst i Prag, fick en mentalkollaps 1957, började efter flere perioder på vårdanstalt fotografera. Under 20 års tid tog han ett par hundra bilder om dagen, gjorde av varje nega en enda kopia, vilken han misshandlade genom att skrapa, rita, riva, skrynkla eller kemiskt missfärga. Hans kameror var hemgjorda, objektivet kunde vara monterat i en papprulle, kontrollerna fungerade via band och trådrullar. Sökare fanns inte, för han undvek medvetna kompositioner, och kamerornas skranglighet betydde oskarpa bilder.

Den åldrande Tichys favoritmotiv var unga kvinnors ben. Nu är hans livsverk räddat för eftervärlden, och urval av hans bilder visas på de finaste gallerierna. En kritiker ser i hans bilder ”en sofistikerad och komplex estetik som ser den världsliga skönheten i ett välsvarvat ben.” Tichy själv säger att det är alla felen som ger bilden poesi, gör den till måleri, och till det behövs en möjligast dålig kamera. ”Vill du bli berömd, så måste du göra vadhelst du gör sämre än någon annan i hela världen!”

Samma American Photo innehåller också en artikel om pin-hole kameran, där objektivet ersätts av ett mycket litet hål i en möjligast tunn metallskiva. Puristerna gör hela kameran själv, men jag inspirerades till en genväg, tog kamerahusets skyddslock, borrade ett 0,3 mm hål i mitten. Visst blev det konstnärligt oskarpa bilder, men det krävdes några sekunders exponering. Jag rumsterade i en pryllåda och hittade en gammal lupp, som till min glädje hade ungefär samma brännvidd som lockets avstånd från kamerans sensor. Nu borrade jag upp hålet till 1,3 mm, och med ett 5 mm borrbett förtunnade jag försiktigt locket runt hålet, tejpade linsen från luppen på baksidan. Med det förstorade hålet var det möjligt att ta bilder på fri hand.

Så begav jag mig till azalealunden i Norra Haga och gick två varv runt blomsterprakten, ett varv med normalobjektiv, ett med det hemlagade. Resultatet var långt bättre än jag väntat mig, som en målning av Cezanne, Monet eller någon annan fransk impressionist. För att öka det intrycket hade jag ställt in kameran på lägsta kontrast och högsta färgmättnad. Till min förvåning var färgskalan förändrad på bilderna med hålobjektivet, himlen var djupare blå, endast gula azaleor hade samma färg med vardera objektivet. Bilden var faktiskt som en målning, där konstnären valt att ändra på en del av naturens färger.

Min oro för att min Nikon 300 inte skulle acceptera ett så primitivt objektiv var ogrundad. Med 200 ISO inställt var exponeringen i azalealunden 1/20 sek. och där ljuset var svagare valde kameran ett högre ISO-tal, ända upp till 3200. I starkare ljus förkortades exponeringen. Med Tua Rahikainen prövade vi objektivet på hennes äldre Nikon D80, men med den måste tid och känslighet väljas manuellt. Bländare finns ju inte på en hålkamera, den angavs av min kamera som 0!

Principen för Camera Obscura upptäcktes av Euclides och beskrevs i hans bok Optics ca 300 f. Kr. I 1500-talets Italien användes den som hjälpmedel av konstnärer. Som objektiv vid fotografering är den tidvis på modet för att åter glömmas bort. Den skarpaste bilden får man med 50 mm brännvidd (avstånd till sensorn / filmen) när hålet är ca 0,3 mm, vid 100 mm ca 0,6 mm, osv. Jag kunde ha ett större hål för att jag kombinerade hålet med en enkel lins. Liksom Tichy strävat att göra konst genom att göra allting sämre än någon annan, strävar jag att göra fina bilder med ett objektiv som är sämre än det sämsta man kan köpa för pengar!

Prolle

Om att skjuta harar...med kamera

Historien börjar i det skede jag just skall börja dränka sorgerna efter att Brasilien blivit utslaget ur fotbolls-VM på midsommarafton. Jag hade sett en hare skutta omkring huset en stund, en rätt vanlig syn vid sommarstugan, så jag brydde mig inte desto mer om det. Cirka kl. 23.30 råkade jag titta ut på bakgården och fick då se sex små knyten som stapplade omkring i gräset. Fort fram med kameran. Klick, klick, klick! Följande kväll dök familjen upp igen och då fick vi också se mamman ge di åt de små liven, alla sex på en gång.

Nu kom tyvärr jobbet i vägen för fotograferingshobbyn. Första lördagen i juli återkom jag till stugan och kl 22 satte jag mig ner och väntade. Så småningom började harpaltarna komma intultande på gården och samlas i mindre klungor och… vänta. Cirka halv tolv kom en försiktig harmamma inskuttande på gården, satte sig några meter från och rakt framför vår trappa och de sex ungarna anföll genast för att få bästa "matplatsen" på mamma. För mig var det bara att stå i "gömslet", dvs. strax innanför ytterdörren och knäppa så mycket Canon 5D orkade (vilket inte är så hemskt många bilder per sekund). Fastän det var början på juli och ISO stod på 3200 så räckte ljuset inte riktigt till för att få ett 100-400mm/f4.0-5.6 IS objektiv att fånga hararna utan skakningsoskärpa. Men avtryckaren var i botten under de kanske 2 minuter som matningen pågick och 2-3 rätt hyfsade bilder lyckades jag åstadkomma.

Efter diandet skuttade alla barnen och mamman åt olika håll för att igen försvinna nånstans bakom tuppen eller ut i blåbärsriset.

Följande kväll började väntan igen vid tiotiden på kvällen. Och kan man tänka sig, samma tid, samma kanal: först ungarna och strax före halv tolv, mamman.Tredje kvällen dök gänget upp igen, och fjärde kvällen. Femte kvällen likaså.

Börjar historien bli tråkig? Då kan jag variera med att jag följande dag kom ihåg svärfars gamla analoga 8mm:s filmkamera. Fram med den och upp på stativet och klar att filma då vilddjuren anlände. Och det gjorde de. Också det riktiga vilddjuret, dvs. räven. Fyra harungar var på gården (tre satt lugnt vid roten av en gammal tall och en satt och tuggade på oreganon i fruns örtagård) då räven kom intravande. Fort på med filmkameran, harslakt på gång! Räven smög sig runt på gården och snusade en stund. Som närmast var den ungefär en meter från närmaste hare men märkte dem inte ens! Den listiga (?) räven smög sig snusande vidare och försvann så småningom in på granntomten och in i skogen. Undrar vem som var mest skakis efter den thrillern, undertecknad eller hararna?

Kväll efter kväll hade vi samma show på gården, på lite olika ställen med lite olika regi varje dag. Ungarna växte så det knakade. Sådär närmare fyra veckor efter midsommar började det redan vara rätt synd om mamman som fick sex halvstora harungar över sig varje kväll. Den stackarn hölls knappt sittande när de i full fart störtade sig fram till "kranarna". I dethär skedet var det dags att rådfråga Naturväktarna om hur länge harungar egentligen diar och experterna sade: upp till 2 veckor. Inte hos denhär monstermamman inte!

Alla (om ens nån?) kanske inte skulle finna det speciellt upplyftande att tillbringa nästan varje semesterkväll i fyra veckor stirrande på sju harar, men det var något av det mest intressanta jag fått följa med på länge. Man kunde se hur ungarna växte och hur deras beteende förändrades. I början lade de sig t.ex. bara ner och tryckte i gräset om man kom för nära, men i ett senare skede skuttade de genast iväg. Bra på att gömma sig var de. En tänkte bli friserad av frugan som var ute och klippte gräs med eltrimmern, och en tänkte bli övercyklad av svågern (men han är ju från Sverige också…).

Ungefär 4,5 vecka efter midsommar slutade harfamiljen att dyka upp på kvällarna. Lite då och då kunde man se en harpalt skutta över gårdsplanen eller tugga i sig klöver på dagen. Nu återstår bara att stryka ca 2478 harbilder (suddig mamma med ungar framifrån, i profil från höger, i profil från vänster, bara ungar, alla ungar, några ungar, ätande klöver, sittande på verandan…) från hårdskivan och spara dom kanske 30 som kan vara värda att sparas. Någon av dem, bilderna alltså, inte hararna, dyker kanske upp i något skede här eller där. Man får se.

Frasse