Cirkuläret September 2011

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Labbreservationer

Boka labbet skall man numera göra på nätet. Det är faktiskt mycket enkelt, man följer bara instruktionerna på AFK:s hemsida, d.v.s. klickar på ”reservera labbet”, och sedan fyller man i de rader som kommer upp på reservationssidan. Den är på engelska, för att också våra utländska medlemmar skall förstå.

Det enda lite konstiga när man skall skriva in sin reservation är tiden. Datum kan man klicka på i en kalender, men klockslaget får man fram genom att glida med pekaren på raden efter ”hour”. Det kanske man inte förstår automatiskt.

Man kommer att få ett e-postmeddelande om reservationen. Det skall man spara, för det innehåller BÅDE en länk som man måste klicka på för att slutligt bekräfta sin reservation OCH en länk som gör det möjligt att avboka reservationen, om så skulle behövas.

Om man inte genast får det väntade meddelandet till sin inkorg, så kan man kolla sin skräppost, för det kan hända att det hamnat där. (Så gick det för cirkulärredaktören.)

Den som till äventyrs inte har en internetuppkoppling, och därmed ej heller en e-postadress, kan ringa till någon uppkopplad medlem, och be honom/henne göra bokningen.

Årsmötet såg tillbaka och framåt - traditionalisterna tävlade

Vårt verksamhetsår i AFK slutar ju i månadsskiftet april-maj. Sedan följer årsmötet där det gångna året redovisas och det kommande planeras innan sommarstiltjen tar vid.

Mötet i maj hade ett tjugotal deltagare. Av styrelsens verksamhetsberättelse framgick att klubben har fått tio nya medlemmar, men genom att fjorton medlemmar har avgått eller skrivits ut har medlemsantalet minskat med fyra till 122. Resultaträkningen, som slutar på 357,26 € plus, visar att intäkterna från mörkrums- och datorabonnemang i labbet har ökat. Arbis inhyrda kurser i labbet minskade tyvärr till en.

Ny i den antagna verksamhetsplanen för perioden 2011-2012 är en satsning på fotointresserade ungdomar. Ungdomsverksamheten avses bli organiserad i en särskild cirkel med stor autonomi. Vidare skall AFK ta initiativ till en utmaningstävling med ett vandringspris mellan de finlandssvenska fotoklubbarna. Behovet av en uppgradering av datorutrustningen i labbet skall utredas och eventuella nyanskaffningar göras. Ett önskemål om en solarisationslampa i ett av mörkrummen antecknades också. Klubbens medlemsregister skall uppdateras.

Årsmötet beslöt att klubbens medlemsavgift förblir oförändrat 30 €. Detsamma gäller labbavgifterna.

I tur att avgå från styrelsen var Hanna Blomqvist, Niklas Lindgren och Ghita Thomé. Alla tre återvaldes för tvååriga mandatperioder. Till klubbens ordförande för det nya verksamhetsåret återvaldes Mikael Albrecht. Styrelsen har sedermera konstituerat sig och förnyat de hittillsvarande funktionärernas uppdrag. Ny funktionär är Cecilia von Weymarn som ledare för ungdomsverksamheten. Styrelsemedlemmarnas och funktionärernas uppgifter framgår av kontaktrutan i slutet av cirkuläret samt i samband med ordförandens text på annan sida.

Enligt en färsk ändring av klubbens stadgar ersätts revisorerna av en eller flera verksamhetsgranskare. Årsmötet valde Peter Valkama till verksamhetsgranskare och Martin Glader till hans suppleant. Båda var tidigare revisorer.

Efter årsmötesförhandlingarna överräckte ordföranden den nygraverade Årets fotografpokalen till Anders Blomqvist AFIAP, som på månadsmötet i april med bred poängmarginal hade befäst sin seger i Månadens bild-serien 2010-2011.

Senare delen av kvällen ägnades Traditionstävlingen för egenhändiga mörkrumskopior och bilder i ädelförfaranden. Motivet var som vanligt fritt och tävlingen dömdes av publiken med röstsedlar där man antecknade sina placeringsval och eventuella kommentarer.

Ordföranden har ordet: Nytt och gammalt under året som kommer

Dags att öppna AFK:s 123:e verksamhetsår! Jag hoppas att alla har haft en chans att vila ut under sommaren, ladda sina batterier och fylla sina minneskort med fina bilder. Det nya verksamhetsåret bjuder på mycket som är bekant och beprövat, men också på nyheter.

Vi har inte gjort några förändringar i AFK:s grundkoncept. Mötena och cirklarna fortsätter enligt beprövat mönster, likaså tävlingarna. Cirkuläret håller oss ajour med vad som händer. Styrelsen är återvald och samtliga funktionärer sköter samma uppdrag som ifjol. Men vår avsikt är inte att bara rutinmässigt trampa på ett år till. Verksamhetsplanen innehåller en del både större och mindre förändringar.

En del av de planerade förändringarna är bekanta från tidigare år och har av en eller annan anledning inte slutförts ännu. Organiseringen av vårt arkiv är ett utmärkt exempel. Vi har dels ett värdefullt arkiv att förvalta och dels skapar vi hela tiden material som är värt att arkiveras. Men vi har inte ännu hittat den rätta modellen för det här. Andra planerade initiativ är en webb-baserad fototävling och nästa generation av vårt medlemsregister.

Det viktigaste initiativet har ändå med vår åldersstruktur att göra. Visst kan vi vara stolta över vår 122-åriga historia, men den gör oss inte automatiskt till en livskraftig och attraktiv klubb. Klubbens medelålder är relativt hög och stiger hela tiden om vi inte får nya, unga medlemmar. Familjen Blomqvist har ju gjort en heroisk insats på ungdomsfronten, men de har ju bara två barn så det kommer vi inte så långt på.

För att locka ungdom till fotohobbyn måste vi dels ha verksamhet som intresserar dem och dels hitta den rätta kanalen för att få kontakt med dem. Och givetvis någon som har både erfarenhet och tid att satsa på ett sådant här projekt. Dessa förutsättningar har uppfyllts i och med att Cecilia von Weymarn åtagit sig att organisera en ungdomscirkel inom AFK. Om planerna går i lås kommer vi så småningom att ha en relativt autonom ungdomscirkel som förhoppningsvis skapar ett fundament för en livslång hobby. Och på så sätt en tryggad medlemskår för AFK i framtiden. Vi ska alla hålla tummarna för Cecilia och hennes, ursäkta vårt, nya projekt.

Micke

Cirkulärredaktören har ordet: Håll oss underrättade!

Nytt verksamhetsår och åtta nya Cirkulär på kommande. Eller förstås: sju efter detta, som du nu håller i din hand (eller läser på webben).

Vi på redaktionen försöker hålla oss à jour med vad som sker i klubben. Men alltid får vi inte veta! Var därför så snälla och håll oss underrättade: om klubbmedlemmars utställningar, och om andra happeningar som kan tänkas beröra eller intressera medlemmarna. Kom med idéer! Och bidra gärna med texter och bilder, så får vi ett rikare Cirkulär att gotta oss åt en gång i månaden.

Christine

Vårutfärden: Ytterö tjusade

Att åka till Ytterö ytterom Björneborg på vårutfärd var verkligen ingen dum idé. Inte minst för att Frasse har sitt sommarhus där, och Frasses rökta sikar kan inte många rökta sikar mäta sig med.

Kristi himmelsfärdshelgen inträffade i år under den första sommarmånadens första dagar. Inte dumt alls det heller, eller skulle inte ha varit det ifall det inte också varit samma helg som skolorna hade avslutning och studenter dimitterades. Men vad kan man åt de religiösa helgerna, de kommer när de kommer.

Nu var en del av utfärdarna tvungna att åka hem redan sent på fredag kväll för att dimittera och ha sig. Flest var vi den första kvällen, torsdagen, då alla samlades i vårt hotells (Yyterin kylpylä, Ytterö Spa) matsal och åt en middag som kanske var den enda riktigt dumma idén under hela helgen. Men vad kan man åt kockar som har dåliga dagar?

Det där med skolavslutningen på lördagen var inte helt fel i alla fall. Vi var lite oroade på förhand, vi tänkte väl på allt man hört om lössläppta elevers busiga fasoner på hotell och stränder, men faktiskt: det enda det innebar var en drös tacksamma fotoobjekt på den breda, långa sandstranden.

Och utfärdsmålen i övrigt var legio. Räfsö – intressant och med trevliga restauranger, Björneborg – dito, Ahlainen norr om Ytterö - personlig favorit. Ahlainen skall man förresten inte säga, man skall säga Vittisbofjärd, för den lilla pittoreska orten har faktiskt ett gammalt svenskt namn. Hela vårt utfärdsområde var förstås mycket svenskt en gång i tiden, och då talar jag inte bara om tiden före 1809.

Nu får vi hoppas på en lika lyckad utfärd nästa år! Kanske till Petersburg? Vem vet.

Christine

Höstutflykten: Bland turister och fotografer i Borgå

Att hitta Borgå och där Café Cabriole, startpunkten för AFK:s höstutflykt var inte helt simpelt för en mera oerfaren resenär. Borgå bro var pga ett omfattande förbättringsarbete avstängd för trafik, så infarten till stan för oss som kom från väst låg i stället i öst. Från öst kom också de häftiga men snabbt övergående regnskurar som i flera omgångar under dagens lopp sköljde ner över stan.

AFK:arna var ändå inte de enda i Gamla stan den här första lördagen i september. Mer eller mindre färggranna turister fyllde mot eftermiddagen gränder och butiker, kanske också de hamnade på någons foto.

Och så slås man plötsligt av hur svårt det kan vara att fotografera i en pittoresk miljö utan att det vackra blir för nätt eller uppenbart.

Det var en trevlig eftermiddag. Magnus Östman som i januari var domare för naturfotografitävlingen och Thomas Gartz, båda från den borgåensiska fotoklubben Kamera 67, vallade, vandrade och åt med oss. Peter Stenius tog ett gruppfotografi där en del av utflyktsdeltagarna syns. Vissa tappade bort sig eller kom senare, och är därför inte med på bilden. Totalt torde den dagen Borgå ha besökts av ca tio AFK:are och familjemedlemmar.

UF-M

Stafettkarnevalen - Da capo

I maj återkom Stafettkarnevalen till Olympiastadion efter att året innan ha arrangerats i Esbo på grund av renoveringen av stadion. Återkom gjorde också en dryg handfull AFK:are som för andra året i rad fick fota stafettävlingarna under dagarna två. Vi hade alltså igen kommit överens med arrangörerna om att få presskort, med vilket vi kunde röra oss nere på plan för att fotografera (och inmundiga lunch och kaffe i funktionärsmatsalen). Som tack för det fick arrangörerna ett set med foton som de kan använda för anordnandet och marknadsföringen av tävlingarna. Roligt att fota var det också denna gång. Men lättare skulle det vara om objekten stod stilla och inte for omkring i full fart längs banorna och på gräsmattan...

Frasse

Skärgårdsbilder

En vacker eftermiddag i juli avvek jag från min vanliga rutt hem från stugan och svängde vänster i Nagu kyrkby. Målet var Galleri Lanterna där Janne Gröning ställer ut sina skärgårdsbilder. Utställningen (som redan har stängts) var en del av projektet Contemporary Archipelago, som i sin tur hänger samman med Åbos år som kulturhuvudstad. Grönings arbeten kanske inte passar in helt i projektet som domineras av modern konst. Många som åkt skärgårdsvägen har säkert undrat vad som egentligen är på gång. Spegelmontage vid vägen, dass med väderkvarn på taket, pinnstolar på busshållplatserna, meterstora bokstäver som sticker upp ur havet mitt på fjärden mm. Så fotografen Gröning får alltså stå för projektets konventionella del.

Min första reaktion när jag steg in var: ”Äsch, det här är ju ganska alldagligt”. Utställningen följer Grönings typiska stil och presenterar vår skärgård från många olika vinklar. Men efter att ha tittat igenom bilderna ställde jag mig frågan: Vad är det då för fel på dem? Vad borde ändras? Och när jag inte kunde hitta ett svar på den frågan beslöt jag mig för att beställa lunch på Lanterna och fundera igenom det ordentligt.

Svaret var ju förstås uppenbart. Inte var det något fel på bilderna utan på betraktaren. Jag hade just tillbringat två veckor med att åka omkring i Skiftet och Åbolands yttre skärgård med snurrebåt och letat efter fotografiska öar och skär. Jag vill inte påstå att jag tagit bättre bilder själv, men med den riktiga naturen i färskt minne är det alltid svårare att bli begeistrad av en bild. Ingen örnbild kan t.ex. återge känslan när man springer på en havsörn som sover middagslur i en låg vindpinad tall. Både örnen och fotografen blev lika förskräckta i det här fallet. Nej, jag hann inte få någon bild innan den var borta. Visst är ju Grönings bilder unika på många sätt. Han har en utmärkt förmåga att isolera det han vill visa och skjuta störande element åt sidan. Hans arbeten har också en fenomenal bredd både vad beträffar miljöer, väderlek och årstider. Man kan urskilja två distinkta stilar. Dels hans bilder som realistiskt beskriver landskapet men samtidigt lyckas med att fästa uppmärksamheten vid just det väsentliga. Dels hans mera abstrakta bilder där ytor och speglingar skapar visuella konstverk. Konstverk som finns runt om oss hela tiden, men som skapas och upphör att existera så snabbt att vi inte ser dem. Gröning är också känd som en traditionell fotograf som fortfarande använder film. Hans bilder är naturtrogna och försöker inte flirta med betraktaren med översaturerade färger, eller andra tricks som är typiska för digital- fotografin. Resultatet kan kanske kännas lite grådaskigt ibland, men det är realism och man tröttnar inte på det lika fort.

Vad lär vi oss då av detta? Ja, det är väl den gamla sanningen att man blir blind för . det man ser hela tiden. Gröning är en av Finlands främsta skärgårdsfotografer. Trots det kan man bli så avtrubbad att man går in på hans utställning och tänker ”äsch”. För största delen av Finlands befolkning är nog hans bilder lika exotiska som bilder från Spetsbergen eller Amazonas regnskog. Inte ens folk som tillbringar sin sommar i en båt ser alla de skärgårdens ansikten som Gröning visar upp. Så det är bara att äta upp sina köttbullar, torka såsen ur skägget och gå in på utställningen igen med nya, och förhoppningsvis lite mindre blinda, ögon.

Janne Gröning Photography

Contemporary Art Archipelago

Micke

Senaste nytt om blåmesarna

Någon undrar kanske hur det gick för blåmesfamiljen som jag skrev om i majnumret. Cirkuläret gick i tryck medan ruvningen ännu var på hälft och det var ett par veckor spännande underhållning kvar. Kameran i holken var i flitig användning men började tyvärr krångla när den kritiska tiden närmade sig. Jag hade skyddat den för regnvatten pga. att den var monterad i en vinkel som den inte var avsedd för. Det var troligtvis detta regnskydd som gjorde att den inte kyldes ordentligt. Under eftermiddagarna i maj svartnade kameran för att sedan igen vakna till liv när kvällens svalka ersatte hettan. Men visst kunde vi trots det följa med hur häckningen fortskred.

Det fanns 11 ägg i boet men något hände med tre av dem. Det var alltså bara 8 som kläcktes. Ungarna växte så det knakade och fyllde snart upp allt utrymme i holken. När några dagar återstod till den beräknade utflygningsdagen började de visa stort intresse för det där ljusa hålet som maten kommer in genom. De djärvaste klättrade redan upp och tittade ut. Men så var vi tyvärr bortresta några dagar och när vi kom hem var holken tom. Häckningen hade alltså lyckats och slutet var gott.

Efteråt har vi inte sett en skymt av ungarna, men det är normalt för de har som vana att inte stanna kvar i boets närhet. Det som vi däremot har sett är en flock små och klumpiga talgoxar som flaxade omkring i buskarna.

Vem vet, kanske någon av blåmesarna som dyker upp vid fågelbrädet nästa vinter hör till den här kullen?

Micke