Cirkuläret April 2009

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Väntande månadsmöte

"Väntan" var temat för Månadens bild vid mötet i mars. Väntan kom att bli tema för hela mötet. Med förväntan hade en ovanligt stor skara AFK:are bänkat sig för att lyssna till Stig Manderbacka som skulle tala om och visa bilder ur vårt innehållsrika och fina arkiv. Och tålmodigt, utan att gnäll hördes från något håll, väntade alla. Länge, länge. Förgäves. Tekniken var emot oss. Det fanns två bärbara datorer och två videoprojektorer på plats. Alla fyra testades ihop kors och tvärs, allt tekniskt datorkunnande som fanns att uppbringa på mötet utnyttjades, men apparaterna vägrade fungera ihop hur vi än försökte. Bytte sladdar, datorer, projektorer.

Vi ändrade programmet och började med kaffepausen (efter lång väntan). Vi ändrade ännu mera och släppte fram Jan Eklund, som dömde månadens tävling (efter ännu mera lång väntan). Inte fungerade tekniken ändå.

Men tävlingen var fin och domaren bra! Analytisk, klar och redig.

Jan började med att definiera ordet "väntan": Enligt Wiktionary en tid då någon väntar. En paus. Ett bakhåll. Förväntan, förhoppning. Och han fortsatte med att klargöra sina egna kriterier: Hur uppfylls temat? Hur är bilden gjord? Vill jag ha den på väggen? Öppnar bilden sig genast eller först efter en tid?

Vi lever i debattens tidevarv

Digitaliseringen har skakat om den fotografiska konsten ordentligt. Men det är bara en liten krusning på ytan jämfört med vilken revolution Internet inneburit för debatten. Lätt, snabbt och anonymt. Ja, det finns många som tycker att det har gått för långt. Förr fick man alltid tyst på oliktänkarna på ett eller annat sätt. Men nu får etablissemanget huka sig. På nätet är det alltid nån som säger som det är, och försöken att spåra dem är fruktlösa. Om Internet hade existerat då yttrandefriheten uppfanns, så hade man nog tänkt efter två gånger.

Om man deltar i en debatt i Cirkuläret så får man skriva ett inlägg varannan månad, och ta en lite längre paus över sommaren. Två riktigt hetlevrade debattörer kan i Husis komma upp i ett inlägg varannan dag, om inte redaktören börjar bromsa ner farten. På nätet talar vi om minuter. Och så har dessutom nätets anonymitet förändrat debattens karaktär totalt. Där debatterar man vanligen mot varandra. Inte med varandra som t.ex. gentlemän i Kyrkpressen.

Vi i AFK har varken bråttom eller behov av att vara anonyma. Men visst kunde det ju vara bra med ett lite snabbare tempo på våra debatter. Internet är ju det självklara svaret, men fortfarande ett media som inte når alla medlemmar. Prolle lyckades i det senaste Cirkuläret träffa mitt i prick och beröra just de frågor som brukar väcka debatt, dvs. Bildmanipulering och tävlingsreglerna. Bådadera frågorna torde påminna om debatten i Kyrkpressen såtillvida att det finns vitt skilda åsikter men inga absoluta sanningar. En av grundförutsättningarna för debatt är att folk är av olika åsikt, och jag väljer att ha annan åsikt än Prolle på två punkter.

Först har vi det där med vårutfärden och dokumentärbilderna. En del har ju varit med längre än jag, men under min tid har ordet dokumentär inte funnits i tävlingsreglerna för vårutfärden. Och tänk om någon medlems stil inte är dokumentär utan konstnärlig? Ska man inte få vara med då? Nej, jag tycker att alla blommor ska få blomma och konstnärerna ska få flumma till det så mycket de vill. Vår klubbs stil torde nog luta mer mot dokumentär än konst, så allt som breddar utbudet är välkommet.

Vad manipulationer beträffar så anser jag inte att det är en genväg till bättre bilder, snarare en ädel konst som måste övas innan man behärskar den. Med Photoshop har man tusen sätt att göra bilden bättre, och tiotusen möjligheter att klåpa bort sig. Själv har jag gjort fler taskiga försök än lyckade manipulationer. Om jag blir slagen i en tävling av en skickligt manipulerad bild, så är jag den första att ta av hatten och gratulera fotografen. För jag har respekt för den konstform som digital manipulation är.

Debatt är kul, men problemet är att det tar tid. Speciellt om man grälar på nätet och skriver inlägg med tio minuters mellanrum. Just nu känns det ganska skönt att veta att den eventuella utskällningen man får för det här kommer att införas i majcirkuläret, och så har man tid på sig till medlet av september att fundera ihop ett mördande svar. Eller lugna ner sig.

En annan fördel med det sävligare mediet är att man får tid över att fota medan man väntar på nästa runda i debatten. Nu ska jag sluta debattera och börja packa min fotoväska för två veckor på det grekiska fastlandet. Kalinihta!

Micke

Robert som vi minns honom

Henri Jalo: Sorgebudet väckte minnet av mitt första möte med Robert vid renoveringen av klubbens labb år 2003. Jag minns honom som en sympatisk, pålitlig och handlingskraftig man.

I höstas hade jag glädjen och äran att tillsammans med Robert och Peter Eriksson delta i utställningen ”Puu – Träd”. Jag tror den blev Roberts sista. Trots att han redan när vi förberedde utställningen var märkt av sin svåra sjukdom var det typiskt för honom att ändå vilja prestera sitt bästa. Än en gång var hans bilder av fantastiskt hög kvalitet och han visade att han behärskade också landskaps- och naturfotografi. En recension av utställningen finns att läsa i novembercirkuläret 2008.

I utställningen ”Human – Inhimillistä – Mänskligt” tidigare under hösten visade Robert upp en serie starkt berörande personbilder. Han avslöjade samtidigt en ny sida hos sig då han i gripande dikter gav uttryck för ett existentiellt grubbel kring ensamhet och gemenskap. Att ha fått uppleva människan Robert känns för mig som ett stort privilegium. I honom förlorade vi en uppskattad klubbkamrat och oersättlig vän.

(Översättning C. Feiring)

Jan Eklund: Förtroendeingivande och hjälpsam, det är ett par av de personliga attribut jag gärna förknippar med Robert. Man kunde alltid lita på honom, vare sig det gällde ett praktiskt problem eller någon mera komplicerad historia. Jag hade privilegiet att få ställa ut mina bilder tillsammans med Robert och hade aldrig någon känsla av att någonting kunde gå på tok. Han delade välvilligt och tålamodigt med sig av sitt fotografiska kunnande, ett kunnande som vi alla har fått njuta av i hans engagerande bilder. Jag saknar dig, Robert.

Christine Saarukka: Robert Perander var en allvarsam man. Jag hittar inga leende bilder av honom i mitt eget arkiv, och jag minns inte en skrattande Robert. Ändå hade han nog mycket humor.

Robert blev medlem i AFK i januari 2002. Men hans utveckling som fotograf under den här korta tiden var ojämförlig. Han hittade sin egen ton som fotograf under Jussi Aaltos porträttkurs och Anders Petersens workshop våren 2003, och den tonen utvecklade han till fulländning.

Under mina fyra år som ordförande var Robert viceordförande, men frågan är nog vem av oss som egentligen var vad. Robert var den sortens mänska som tar ansvar för allt. Vad Robert gjorde, gjorde han helt och fullt. Kännetecknande för honom är att han bara någon vecka före sin död skickade mail till styrelsen och redogjorde för vad han åtgärdat i AFK:s arkiv, som till stor del hade kommit att falla på hans ansvar. Det också.

Vid minnestunden måndagen den 30 mars hängde Roberts bilder på temat "Human-Mänskligt" ännu på Kameraseuras gallerivägg, han kändes därigenom påtagligt närvarande. Minnesstunden hade Kameraseura initierat, och den var otroligt välbesökt.

Robert var nämligen mer än bara älskvärd. Han var älskansvärd.