Cirkuläret Februari 2013

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Månadsmöte med motsatser

Richard Nordgren, chef för Hbl:s bildavdelning, höll ett mycket uppskattat föredrag på januarimötet, och hans bildkritik var också förstklassig. Inte minst gillade vi hans kom mentar inför bildkritiken: "Alla bilder här är otroligt tekniskt väl gjorda! Jag har egentligen själv aldrig någonsin fått så här snyggt slutresultat när jag printat bilder". De orden värmde.

I Richard Nordgren har Hufvudstadsbladet helt klart fått en verklig eldsjäl.

- Det behövs någon som kämpar för bilden på en tidning och för en kritisk diskussion om vad det skall finnas för bilder i tidningen, säger han. På Husis har man nolltolerans för photoshopklonade nyhetsbilder. Sådant får förekomma bara i illustrationer.

- Det är skillnad på ett foto och en illustration! Färgförstärkning till exempel är ok, men inte att klippa och klistra. I tidningen förekommer olika typer av bilder: pressbilder som visar livet som det är, mänskor som jobbar. Tillrättalagda porträttbilder, som ofta innehåller symbolik och en twist av något slag. Rena reportagebilder.

Richard visade egna exempelbilder från Ghaza och Västbanken, där han fotat med analog kamera och svartvit film. Han ville visa vardagen, mänskorna, och helst få ögonkontakt med dem. Berätta små historier med bilderna.

- Vart jag än åker, också på semesterresor, funderar jag på vad jag skulle vilja fotografera, det vill säga berätta. Solnedgångar har jag för länge sen slutat fota. Richard sköter vissa fotouppdrag själv. Annars är det han som tillsammans med fotograf och layoutare väljer bilderna som används i tidningen.

Richard menade att pressfotografens arbete är i stark förändring just nu, och tror att det nu är de sista åren det finns pressfotografer som bara jobbar med stillbilder. Härifrån framåt skall de kunna filma också.

Viceordförandens visa ord: Gammal plåtslagare med gammalt glas

Optiken består och husen förgår. Jag har med förtjusning konstaterat att kvalitetsobjektiv från systemkamerornas barndom inte blivit sämre trots att flera generationer av kamerahus har passerat i en strid ström genom mina kameraväskor. Jobbar fortfarande helst med fasta brännvidder, det är så lätt att föreställa sig bilden då man ser motivet, kameran reagerar blixtsnabbt, man behöver inte ens se i sökaren då man trycker av det första skottet. Då bilden är säkrad kan man sedan i allsköns ro fila på det perfekta resultatet.

Mitt äldsta objektiv i dagligt bruk är 5 cm Elmar från 1949, följt av 3,5 cm W-Nikkor LTM från 1952. Trots att de inte är större än små plommon håller båda en högre kvalitet än många av dagens zoomar. Med kvalitet menar jag inte bara att de är byggda i förnicklad mässing, den optiska kvaliteten överträffar klart mitt nyaste zoomobjektiv från 2012. Jag tänker här på detaljskärpa, färgåtergivning, distorsion och vinjettering.

För att ingen skall tro att jag har fastnat i antiken kan jag nämna att objektivet som alltid sitter på min M9 är en Summilux 35 från 1970. Med den kombinationen behöver jag ingen zoom. Man kan ta ett steg bakåt eller framåt och hemma kan man vid behov beskära bilden rätt kraftigt för objektivet är mycket skarptecknande och av sensorns 18 MP behövs egentligen bara 6 MP för en hyfsad kopia i A3 format. Min första digikamera hade 2 MP och ingen klagade.

Men för att återgå till objektiven så är ingen sanning absolut. Det finns situationer där jag gärna tillgriper justerbar brännvidd. Ombord på båten, där man inte alltid kan ta ett steg bakåt är en vidvinkelzoom en förträfflig tingest och flygfän typ hägrar, örnar och fiskgjusar jagas enklast med telezoom. Möjligheterna att promenera lite närmare är som bekant starkt begränsade för oss vanliga båtfarare.

Ludde