Cirkuläret Februari 2012
Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.
Contents
En AFK:are av födsel och ohejdad vana
Gäst och domare på månadsmötet i januari var Johanna Hackman. Hon bjöd på en rikt böljande, humoristiskt kryddad berättelse om sitt fotografiska liv från begynnelsen till nu. Från första början omgavs hon av människor som drömde om, diskuterade och tog bilder. Utom pappa Fredrik och mamma Nina var det bland annat Bert Carpelan, Prolle Jansson, Robin Hackman, alla AFK:are. Det blev så mycket bild att Johanna fick det hela upp i halsen. Hon blev rädd för att få ännu en presentkamera, som skulle förbli oanvänd, och fotograf skulle hon då aldrig bli.
Så småningom började Johanna ändå gå på AFK:s möten och mörkrumskurser, men kände sig länge rätt bakom flötet. Idag är hon glad över det AFK gett henne i form av fotografiskt kunnande, konstruktiv kritik och generös acceptans trots brister. Mitt under föredraget trollade Johanna fram en bricka med fyllda glas och utbringade en skål för gamla goda AFK och, med namns nämnande, för sina närmaste klubbkamrater.
Efter jobb med nyheter och dokumentärer på TV, arbete bland knarkare samt journalistikun- dervisning blev det en vändpunkt för Johanna då hon rekommenderades att söka sig till den karismatiska svenska fotografen Anders Petersens legendariska workshopar. Det ena ledde så till det andra: besök på fotofestivalen i Arles med en bildportfölj under armen, intensiv fotoskola i Köpenhamn, påstötar om att samla sig till en utställning.
Ur bildmaterialet från flera år av skenbart slumpmässigt fotograferande framträdde vid förnyad genomgång ett tema: de hemlösa som befolkar gatorna i Europas och Amerikas stora städer. Urvalet blev materialet för utställningen , som bland annat hölls på Wäinö Aaltonen-museet i Åbo vårvintern 2011 (recension i marscirkuläret 2011). Johanna avslutade sitt föredrag med att visa ett urval av utställningsbilderna. Kornigheten och oskärpan i fotografierna reflekterar enligt henne den ständigt kringvandrande, våta och frysande fotografens belägenhet.
Så var det dags för Johanna att byta till rollen som domare för Månadens bild med temat Ljuspunkt. Alla bilder fick en utförlig kommentar och domaren öppnade små samtal med de fotografer som placerade sig. Hon frågade sig varför fotografen fotograferat det han eller hon gjort och varför just så här. Fotografen själv borde göra klart för sig om fotografiet tas för att illustrera något som fotografen redan vet eller för att utforska något ännu okänt. Temat Ljuspunkt såg domaren som mångskiftande och vidsträckt.
AFK:s äldsta medlem borta
Gottfrid Sirén skulle alldeles snart ha firat sin 95-årsdag. Han avled på Näse sjukhus i Borgå den 4 februari.
Gotti skrev ännu för något år sedan glada krönikor i Cirkuläret, där han berättade om sitt omväxlande fotografiska liv. Fotografin och filmandet var under perioder rent av hans yrke.
Men för den större allmänheten var Gotti säkert mera känd som redaktör (Vbl) och rektor (Vörå Folkhögskola/Breidablick, Östra Nylands folkhögskola/Pernå fiskarskola).
Varför är det så fult att "terja"?
Nu när dammet börjar lägga sig i konungariket så är det dags att ta en närmare titt på den senaste fotoskandalen. Javisst, det är ju förstås Terje Hellesøs förfalskade lodjursbilder jag talar om. Inom naturfotografin har man praktiskt taget nolltolerans med manipulering och där är det inget snack om saken. Terje är en skurk med stort S. En skurk av sådan kaliber att man i Sverige myntat verbet terja som betyder att förfalska en bild.
Visst skulle det vara lätt att sälla sig till mobben och delta i steningen av stackars Terje. Men frågan är bara varför man skulle göra det? Jag känner mig varken lurad eller bedragen fast det kommit fram att många av hans bilder var manipulationer.
Vad gör en naturbild bra? Fotografens svar är ljus, komposition, färger, skärpa, stämning osv. Alltså samma saker som gör vilken bild som helst bra. Naturmänniskan däremot ser andra saker; arten, dess miljö, dess beteende, hur sällsynt den är och hur svårt det är att fota den. När jag tittar på Terjes lodjur så tycker jag de är bra bilder. Felet med dem är ju bara ett de saknar koppling till en äkta naturupplevelse. Och det är just här som man börjar fundera på vad meningen med hela skandalen egentligen är?
Är en naturbild en bild eller en dokumenterad naturupplevelse? Om bilderna förlorar sitt värde för att naturupplevelsen inte är äkta så är det då bilder vi talar om eller naturupplevelser? När jag tittar på Terjes lodjur som sitter och tittar in i kameran som en tamkatt så känner jag bara beundran för hur vackra djur vår natur har skapat. För mig är det inte så viktigt om Terje skapat bilden på 5 minuter i Photoshop eller om han väntat på katten i snöslask i fem månader. Någon säger att jag blir lurad för inte satt lodjuret just där och just då. Men spelar det någon roll? Hans bild är inte autentisk men den är nog rimlig. Det är säkert näst intill omöjligt för en människa att komma så nära ett vilt lodjur. Men ett annat lodjur skulle mycket väl kunnat se just det som Terje skapade digitalt. Så är han då en bedragare eller en som briljant vidgar våra vyer?
En del säger att Terje är ett offer för en osund konkurrens bland naturfotografer. Det finns så mycket vackert i vår natur men just nu är det lodjur som alla vill ha. Varför? Jo för att de är katter som inte låter sig styras och inte kommer dit fotografen vill ha dem med sina utlagda beten. De är alltså svårare att fota och det gör lodjursbilder så mycket mer värdefulla. Och då blir det knivskarp konkurrens mellan dem som kan leverera dem.
Det är väl just den konkurrensen som fick Terje att ta steget över gränsen. Att man kan nå berömmelse med unika lodjursbilder är det ju inget tvivel om. Haken är ju bara att för dem som är med och tävlar om berömmelsen är det inte bara fråga om bilder. För dem är det fråga om en intern rangordning inom branschen och om att alla ska tävla på lika villkor. Ja just det, tävla. Många jämför Terje med en dopad idrottare och det är nog en träffande liknelse.
Och det som Terje omöjligen kan förklara bort är att han ljög. Han försvarade länge sina bilders äkthet, tills han slutligen blev överbevisad. Sånt gör folk upprörda oberoende av om det gäller en fotografs metoder eller en politikers ljusskygga fruntimmersaffärer. Vidare kan man ju fråga sig om han har något omdöme överhuvudtaget. Oberoende av om naturfotobranschens äkthetsideal är vettigt eller inte så måste han ha vetat vad han gav sig in på. Han har byggt upp sin karriär och sitt anseende under tiotals år. Och så kastar han bort allt med några få bilder.
Men som bildkonsument så har jag sist och slutligen svårt att bli upprörd av den här affären. Terjes bilder ser fortfarande bra ut i mina ögon. För jag ser i första hand på dem som en fotograf som gillar det visuellt vackra. Jag ser inte dem som resultat av en tävling, jag ser bilder och vacker natur. Och faktiskt med en liten glimt av skadeglädje också. Det finns så väldigt många som har en blåögd tillit till bilden som absolut sanning. Om Terje har gett ens några av dem en tankeställare så har han samtidigt gjort en god gärning.
OK, nu vill väl alla buskfotografer banka mig i skallen med sina meterlånga teleobjektiv. Javisst, jag förstår så väl varför man känner sig bedragen om man själv använt månader eller år till att försöka ta samma bilder. Men som ren konsument av naturbilder tar jag nog ändå hela affären med en axelryckning. Som en storm i en liten tjärn lång inne i den svenska skogen.
Micke
PS. Skönt att AFK kunnat lägga manipulationsdebatten bakom sig för flera år sedan.
Kommentar till "Varför är det så fult att terja"
I många delar håller jag med Mickes analys av fotoskandalen i Sverige. Det allvarligaste tycker jag är att Terje inte följt naturfotobranschens regler samt förnekat manipuleringen. Personligen tycker jag man kan tillåta viss manipulering också av naturbilder, förutsatt att det är tillåtet enligt den organisation man tillhör samt klart framgår vid presentation av bilden.
Jag vill också påminna om att vi i Finland haft ett motsvarande om än inte lika allvarligt fall i "Det stora manipuleringskriget" (Suuri manipulaatiosota), som började när Antti Leinonen skrev "Varför luras du, Hannu Hautala" i Luontokuva-tidningen 2001.. I det här fallet berodde det på att Hannu låtit flytta på månen eller en spillkråka i vissa bilder för att de bättre skulle rymmas på sidorna i boken Luontohetkiä, men framförallt för att han klonat en knipunge som hoppar ur boet för att man i den slutliga bilden ska se två ungar hoppa efter varandra.
Den här artikeln förorsakade mycket debatt, och man försökte utesluta Hannu ur Luonnonvalokuvaajat (Naturfotograferna). Luonnonvalokuvaajat hade en rekommendation att fotograferna öppet skulle berätta om eventuell bildmanipulering. Hannu försvarade sig med att han endast manipulerat knipbilderna för att kunna återge en situation han själv upplevt, men inte lyckats få exponerat i kameran. Han blev aldrig utesluten ur Luonnonvalokuvaajat, och åtnjuter ännu folkets förtroende.
Eftersom jag i tiderna stod på barrikaderna i AFK för att manipulerade bilder klart skulle märkas, så tycker jag att det är synd att manipulering inte diskuteras mera i klubben. För mig så är en bild mer värdefull om fotografen varit på rätt plats vid rätt tid och återgett ett utsnitt av verkligheten än om samma bild sammanfogats av bilder från separata tillfällen. Därför skulle jag önska att fotograferna av vinnarbilderna skulle uppge om bilden manipulerats och på vilket sätt efter att bildbedömningen gjorts. Vi är väl i AFK för att lära oss av varandra?
Efter senaste Månadens bild-tävling hörde jag att vissa mötesdeltagare trodde att månen i min svartvita bild "Moonrise over Death Valley hills" kopierats in från en annan bild, eftersom så många av våra bilder nuförtiden är manipulerade. Min bild hade helt uppstått i en kamera med infrarött filter, och enbart justerats i Lightroom.
Eftersom det inte är ett krav att märka sina bilder med (m) för manipulerad, kanske jag borde märka mina omanipulerade bilder med (e) för ekobild? Å andra sidan har vi då problemställningen med vad som utgör en ekobild. Enklaste lösningen är att jag och andra efter bildbedömningen deklarerar om bilden är manipulerad eller inte.
AndersBq
Om oterjade dior bl.a.
Jag håller helt med Anders i vad han skriver här ovan. Om en bild är manipulerad så bör det framgå, och vi kunde gärna i klubben göra just som han föreslår. Åtminstone när det gäller placerade tävlingsbilder kunde fotografen berätta vad som eventuellt gjorts åt bilden.
Terje Hellesø såg vi, några AFK.are, i Vasa på fotoklubbsträffen där för något år sedan. Vi blev oerhört imponerade av hans bilder och det bland annat för att vi föreställde oss det enorma arbetet han hade gjort, ute i naturen. Jag åtminstone känner mig nu genomlurad.
Man kan jämföra med Antero Takala, fotografen som nästan fick sätta livet till i 40 graders kyla när han tog sina kaamosbilder under fyra vintrars tid. Tänk om han hade tagit bilderna under lite varmare gråvädersdagar när ljuset återvänt och först i mörkrummet gjort dem till kaamosbilder? De kunde ha sett likadana ut - men är de lika intressanta och spännande att se?
På månadsmötet nu i februari har vi omanipulerade diabilder som Månadens bild. Jag tog min Olympus OM2 (för övrigt samma kamera som Antero Takala tagit sina kaamosbilder med) på min resa till Österbotten och föreställde mig att jag skulle kunna fotogragrafera "nonfigurativt" på dia i snö och sibirisk kyla.
Nu gick det ju inte så bra. Det fanns nämligen inga diafilmer att köpa i Karleby. Det beställdes från Helsingfors, men inte där heller fanns det. Påstod försäljaren, när jag kom igen efter två veckor.
Det blir allt svårare att fotografera analogt.
Christine
Lyckad ungdomskurs
Bilder från kursen kan ses här
Veckoslutet 21-22 januari ordnade AFK en fotokurs för ungdomar, med syfte att introducera fotografi som ämne och hobby, samt kanske också värva några nya, fräscha förmågor till vår planerade ungdomssektion. Vi fick glädjande nog fler anmälningar än vi kunde ta emot till kursen, och det var med stor förväntan vi lärare mötte upp på Sandels ungdomsgård lite före 9 på lördagsmorgonen. Snart var alla 17 anmälda på plats, och vi kunde dra igång.
Undertecknad startade med en kort genomgång av fotografins tidiga historia, vi tittade på bilder som förändrat världen och diskuterade kraften i fotografiet som uttrycksmedel. Sedan funderade vi över vad ungdomarna själva tycker är en bra bild, med utgångspunkt i foton som de själva skickat in.
Efter detta tog Anders Blomqvist vid och började gå igenom kompositionstips. Lagom till lunch skickades deltagarna sedan ut på fotouppdrag, laddade med tips från Micke Albrecht om vad som gäller rent juridiskt när man fotar på stan.
Efter lunchen väntade genomgång av de bästa bilderna, med hjälp av frivilliga extralärare; Ludde Lundqvist och Karin Toyoda delade generöst med sig av sin kunskap. Dagens sista pass bestod av kameragenomgång med syfte att få deltagarna bekväma med alla funktioner och inställningar på kameran.
Söndagens program inleddes med mer kamerateknik, Anders gick igenom begrepp som bländare, slutare och brännvidd, och vad de har för inverkan på bilden. Efter det pratade han en del om ljussättning, och så skickades gänget ut på stan igen för lunch och fotouppgift, med genomgång efteråt. Dagens sista undervisningsblock handlade om bildbehandling, printning och fotojuridik, lett av Micke.
Gruppen visade sig vara en rolig blandning av folk med varierande fotokunskap. En hel del av bilderna som presenterades från övningarna var riktigt fina, och gav åtminstone mig nya och fräscha perspektiv på Helsingfors!
Vad händer nu?
Vi hann också under dagen informera lite om AFK och diskutera vad ungdomarna skulle vilja ha i fortsättningen. Vi planerar att som nästa aktivitet börja med träffar en gång per månad, för att prata kring något tema och titta och ge feedback på deltagarnas egna bilder. Första träffen kommer att vara på Sandels ungdomsgård lördagen 11/2. Vi hoppas att åtminstone några av dem vill komma med och bli medlemmar!
Har Du någon som skulle vilja komma med på våra träffar? Anmäl intresse till Cecilia på mailadressen ungdom@afk.fi.
Cecilia
