Cirkuläret Mars 2011

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Niki Strbian - Barnfotograf

Det var ett brustet hjärta som fick tjeckiska Niki Strbian att lämna sina tekniska studier vid universitetet i Prag 1999. Egentligen ville hon flytta till ett varmt land. Portugal, hade hon tänkt. Men av olika orsaker återstod slutligen bara alternativen Tyskland och Finland. Tyskland låg för nära, så det fick bli Finland. Vilket hon genast insåg vara ett misstag, när hon landade. I september.

Men det blev ju småningom sommar, en fin sommar, och Finland började framstå i positivare dager. Här mötte hon sin blivande man, som är slovakier (hemma pratas nu både tjeckiska och slovakiska, två helt skilda språk), han hade jobb här, och nu är de här för livet. Det bästa landet i världen att ha familj i, tycker Niki.

Konstnärer hade alltid betraktats med misstro i hennes familj, så när första barnet föddes för fem år sedan och hon började fota, så var det ingalunda för att bli konstnär. Men hur det nu var så började maken och hon tävla om vem som tog de bästa bilderna, hon hade mera tid och kunde öva mera, hennes bilder blev bättre och bättre. Hon fick blodad tand, blev medlem i Kameraseura, i International Evening, och bestämde sig för att satsa på fotografering riktigt på allvar.

Idag är Niki Strbian professionell barnfotograf. På det sättet har hon lyckats kombinera fotograferandet med det hon är bra på: att vara tillsammans med barn.

- Jag fotograferar ingenting annat: inga insekter, landskap, händelser, säger Niki.

Fast riktigt sant är det inte. På visitkortet står att hon sysslar med både student-, bröllops- och något som heter boudoirfotografering.

I fotograferingsögonblicket skall allt vara äkta och naturligt: ljuset, känslan. Niki kan inte vara kreativ om det inte finns känsla på riktigt i bilden. Vill gärna fotografera barnet tillsammans med sin familj.

- Jag tror att alla innerst inne VILL bli fotograferade. Man måste bara vänta att den där stunden "jag blir aldrig bra på bild" är förbi.

På grund av smått datorstrul kunde vi inte se de bilder hon hade med sig på minnespinne, men eftersom hon har en hel del upplagt på nätet så blev det ändå en imponerande visning. Tyvärr bara mina kommersiella bilder! beklagar hon.

Den som inte var med på mötet kan gärna gå in på www.nikistrbian.com och själv se. Inte minst om ni undrar över vad det där med boudoirfotografering är för något…

Också domarskapet klarade Niki med den äran, trots att hon, liksom de flesta, "avskyr" sådana uppdrag. Hon gav varje bild uppmärksamhet och mycket rak kritik.

De flesta porträtten föreställde kvinnor. Månne det berodde på att tävlingen samtidigt gällde pokalen Qvinnan? Som Torbjörn Gustafsson kapade med sitt nakna kvinnoporträtt från Indien.

AFK:aren Linda Varoma finalist i London

- Jag blev intresserad av fotografi i yrkesskolan, när jag studerade mediakultur vid Yrkesinstitutet Prakticum. Före det hade jag inte alls varit intresserad av foto. Jag tog någon tillvalskurs i högstadiet men tyckte det var astråkigt att stå i ett mörkt rum och vifta i någå baljor...

- Jag förstod nog egentligen vad fotografi är, först när jag hade varit i Nykarleby en tid. I början var jag intresserad av dokumentärfotografering, antagligen för att det var den enda konkreta stilinriktningen jag kände till. Nu är jag ganska långt från det.

Det här berättar unga AFK:aren Linda Varoma. Linda är en av de tio finalisterna i fotostudenttävlingen Sony World Photography Awards, som avgörs i London i slutet av april, som avslutning på London World Photography festival.

Finalen sker precis när AFK:s aprilmånadsmöte går av stapeln. Annars hade Linda och hennes kurskamrat och sambo Lasse Lehtinen, också han AFK:are, berättat om sitt fotograferande på just det mötet. Men vi får väl återkomma i höst - när vi vet hur det gick för Linda i tävlingen och när både Linda och Lasse är klara med sina studier vid fotolinjen i Nykarleby.

Lindas examensarbete heter Den sjungande grannen. För det har hon åkt runt i Estland och fotograferat 69 sångscener. Att det blev just det temat har säkerligen att göra med att Linda fick studera fotografi i Dorpat i ett halvår hösten 2009.

Linda är mycket nöjd med utbildningen i Nykarleby, trots att hon åkte dit med ganska långa tänder:

- Nykarleby kändes litet, trångt och lande…

Men mycket snart märkte hon fördelarna med att det var litet, trångt och lande, och hon är lite skeptisk till den planerade flytten av skolan till Jakobstad.

- Jag tror att flytten har sina för- och nackdelar. Det som är bra är att det blir mera liv runt omkring, det finns mera studerande och andra människor i samma ålder att umgås med, och inte bara andra konststuderande. Utrymmena blir säkert fina, bilderna på fotolinjens kommande utrymmen ser jättebra ut redan nu. Det som kommer att drabbas är säkert friheten. I Nykarleby är man ju fri att komma och gå hur som helst och att t.o.m. bo på skolan, folk övernattar på madrasser i mörkrummen, eftersom ingen längre på min årskurs har lägenhet i Nykarleby men vi måste ibland stanna en vecka eller så för att gå på föreläsningar. Man får använda utrymmen och utrustning fritt för att vi är en så liten enhet och det finns tillräckligt med allt för alla. I Jakobstad ökar studerandemängden så det kommer automatiskt att bli mera konkurrens om vissa saker, tex. datasalar och sånt.

I sommar skall Linda jobba som pressfotograf på Kymen Sanomat. Som pressfotograf har hon redan erfarenhet av Borgåbladet.

Sambon Lasse Lehtinen har anställning på Östra Nyland som ombrytare och fotograf men han arbetar också vid sidan om med egna, konstnärliga projekt. Han ska ha sin första separatutställning i Lovisa i sommar och som bäst hänger en av hans serier i Helsingfors Alzheimerförbunds lokaler, helt bredvid labbet i Tölö.

Nu får vi bara hålla tummarna för Linda i London. Hennes finalbidrag ska lämnas in 28.3. Senast i höst får vi säkert se resultatet!

Christine

Vad vill vi visa med våra resebilder?

Vad vill vi egentligen visa med våra bilder när vi fotar under resor i främmande länder? Den frågan har jag igen reflekterat över i samband med senaste resan till Grekland. Nöjer man sig med att kopiera postkorten som kioskerna säljer, eller försöker man få med mer?

När man besöker ett land som turist så blir bilderna lätt ytliga och ensidiga. Man rör sig på de områden där turismens infrastruktur är utvecklad. Man kanske åker omkring på resebyråns grupputflykter, och om man är mera självständig blir det ändå lätt just de ställen som beskrivs i Lonely Planet eller motsvarande. Den typiska turisten vill koppla av. Hon fotar det vackra och exotiska utan en tanke på hur samhället funkar under glansbildens yta.

Själv har jag aldrig stått ut med strandliv och gruppresor där guiden föser omkring turisterna som en fårskock. Det är mycket roligare att gå sina egna vägar och kanske få en glimt av vardagen i resemålet. Följaktligen så innehåller min bildsamling inte så många bilder av blåvita kyrkor på Santorini i solnedgången. Visst är det roligt att fota visuella bilder med harmoniska former och saturerade färger. Men det blir man fort trött på. Vad blir det då istället? Jo, dels områden där turister inte rör sig. Dels mer dokumentära bilder där jag försöker fokusera på samhällets funktion och fenomen, istället för landskap och det visuellt vackra. I Grekland betyder detta närmast att det blir fastlandet istället för öarna, i motsats till vart turister från Finland vanligen åker.

Vad de dokumentära bilderna beträffar så överträffar Greklands ekonomiska kris det mesta just nu. Ingen som reser till Aten idag kan undgå att lägga märke till den. Strejker nästan dagligen, ett öppet kommunistiskt parti med över 10% i galluparna, våldsamma demonstrationer, bankrån, arbetslöshet, tiggeri, politiskt laddad graffiti och en polisstyrka som är mycket synlig i gatubilden. Mycket att frossa i för dokumentärfotografen. Men var går de etiska gränserna?

De etiska frågorna runt avbildande av mi-sär och lidande är ju någonting som nyhetsbyråerna måste brottas med dagligen. Och i princip gäller ju samma etik också amatörer, fast våra bilder får en mycket mindre spridning. (Ja, Greklands ”misär” kan ju inte jämföras med t.ex. hungersnöd i Afrika. Men enligt europeiska normer så har många greker det mycket svårt just nu.)

Att sprida sådant bildmaterial befrämjar i och för sig en lösning av problemet. Interna-tionell uppmärksamhet har hjälpt till att lösa många problem. Att landets ekonomi är i kris vet ju hela världen, men det mänskliga lidande som det medför är inte lika känt och uppmärksammat. I Greklands fall är det viktigaste budskapet att landet inte bara består av giriga bankirer och politiker som har förfalskat sina rapporter för att få mer understöd. Utan det består till största delen av mänskor, för vilka den skärpta ekonomin kan betyda skillnaden mellan medelklass och fattigdom. Mänskor som lider, utan att på något sätt ha bidragit till att krisen uppstått.

Men man måste å andra sidan fråga sig om grekerna själv vill vara mannekänger i bilder som förmedlar det budskapet? En del kanske förstår värdet i det, andra inte. Själv har jag i varje fall dragit gränsen vid tiggeri-et. Jag fotar gärna demonstrationer och po-litiska affischer. En mänska som går i en protestmarsch på allmän plats har gjort ett medvetet val, och kan inte klaga om marschen fotograferas. Det har däremot tiggaren inte gjort. En mänska som måste skaffa sitt levebröd genom att tigga ska inte behöva bli ikon för sitt lands lidande, åtminstone inte utan att ge sitt samtycke till det. Och till det räcker inte mina kunskaper i grekiska, ännu.

Micke

AFK:s tipshörna

Indirekt blixt mot trätak

Indirekt blixt som reflekteras mjukt från taket är ett bra sätt att ta dugliga blixt-bilder. Men vi har alla blivit lärda att taket ska vara vitt för att det ska funka. Annars blir det väldigt konstiga färger. Problemet är bara att panel är väldigt populärt i bastur, mindre stugor osv. Om man vill använda indirekt blixt i ett rum med träfärgat tak, och den automatiska vitbalansen inte klarar av det, så kan man pröva med att ställa in kameran på vitbalans för glödlampa. Det reflekterade ljusets ton beror förstås på träets färg, men kan ofta hamna till-räckigt nära glödlampans ljus. Sen ska man ju komma ihåg att det krävs en ganska kraftig blixt för att klara mörkare ytor, och om träet är för mörkt kan det vara kört oberoende av vad man har med sig .

Micke

Redaktörens rader: Kan man leva ett liv utan kameraögat?

Jag har firat semester, inte i Grekland som Micke, men på min stuga i Österbotten. Banalt, föga överraskande, dit åker jag ju alltid. Liksom Micke alltid åker till Grekland, i och för sig.

Det har, som vi alla vet, varit en strålande vinter. Om man med strålande menar kallt och mycket snö. Det menar jag.

Och varje gång jag varit utanför huset så har jag velat fotografera. Knäppa. Till höger och vänster. För det har ju varit så fantastiskt!

Alltid bär jag lilla fickkameran på mig, och ibland släpar jag också stora systemkameran med på promenaderna. Inte så ofta, eftersom det är ganska bökigt med både den runt halsen och en stav i var hand.

Alldeles nyss när jag igen för femtitolfte gång suckade över hur underbart det var och igen tänkte att jag borde fånga det ljuv-liga på bild så slog det mig: måste man fak-tiskt fånga allt på bild? Räcker det inte med näthinnan och det inbyggda minneskortet?

Någon gång, i alla fall.

Christine