Cirkuläret November 2009

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Domarkommentarerna till höstutfärdstävlingen 2009

Borgbacken tycks inte vara lockande som utfärdmål, trots närheten och rikheten på motiv. Endast fyra mötte upp, alla deltog i klassen för tre enskilda bilder, medan tre fotografer också hade presterat varsin fyra bilders serie. Totalt räknat alltså 24 bilder, ett gott resultat med så få deltagare. Litet förargligt för domaren var att 6 bilder inte hade någon beteckning på baksidan, och en kollektion hade nästan oläsliga namn på bilderna. En fotograf hade gjort betydligt större kopior än de andra, största bilden var 52 x 76 cm, paspisens bredd 90 cm. Domaren kände det olustigt att bedöma denna serie från 4 meters avstånd, de andra från 2, för att få samma vinkel på alla.

Ur domarens synvinkel känns det annars litet märkligt att denna series tre svartvita bilder är rätt oskarpa, men väldigt stora, medan de flesta av tävlingens bilder är mycket skarpa, men betydligt mindre. Konventionell visdom säger, att en skarp bild med massor av små detaljer kan ges ett stort format, medan en oskarp bild med litet detaljer vinner på ett litet format. Detta var domarens dilemma.

Bland de fyra serierna enskilda bilder fann domaren att i varje serie fanns en bild som var tydligt bättre än de andra tre, och det slutliga valet föll mellan dem.

Bästa enskilda bild (Mikael Albrecht) blev den hotfulla häxan vars ställning trotsigt imiteras av en pojke bland åskådarna. Ett utmärkt samspel och interaktivitet! Tyvärr var häxan för nära ena bildkanten, åskådarna den andra. Mycket nära fullträff i alla fall.

På andra plats (Peter Stenius) kom bilden Vattenfall med fin komposition. Ett bättre ögonblick hade varit lite senare, med gummibåten närmare kameran. På tredje plats (Henri Jalo) kom bilden Pusukoppi, som kunde ha varit en konkurrent om andraplatsen on den inte varit så stelbent - man och kvinna står vid dörren till telefonkiosken med namnet Pusukoppi, man ser kvinnans ansikte, men det är som hugget i granit. En humoristisk pratbubbla kunde ha hjälpt. Får man manipulera in en text eller teckning?

Av de tre fyrabilders serierna är två mycket lika, föreställande den båtlika vagnen på skenor rutschande ut i vattnet så att skummet yr. Den ena serien har en väldigt stark sista bild, visande passagerarnas uttryck efter färden, somliga våta, alla glada, utmärkt belysning, tonskala och komposition. De andra tre bilderna i serien är tyvärr mediokra.

Den andra seriens bästa bild ”Glädje”, visar hur skummet yr kring vagnen när den plöjer ut i vattnet. En passagerare sträcker upp armen över skummet och gör Churchills Victory-tecken. Förtjänsten med de här två serierna är att de visar ett sammanhängande, kronologiskt förlopp, men här ligger också svagheten; det är svårt att få hög kvalitet på alla enskilda bilder.

Det här problemet undgick Andy Young genom att välja tre var för sig intressanta närbilder av borgbacksbesökare (i svartvitt) och komplettera med en ståtlig kvällsbild av belysta attraktioner (i färg). I den här segrarserien ser domaren också hela utfärdstävlingens bästa bild, av fyra uppåtvända, skrattande ansikten. Den betydande oskärpan har i den här bilden blivit en fördel, den understryker det omedelbart dokumentära.

Vårutflyktspokalen tilldelas Andy Young.

Prolle

Tekniska tankar

Trender vänder

Det tycks äntligen vara slut med kompaktkamerornas pixelinflation! Reklamen har länge koncentrerat sig på Mp (miljoner pixel) som säljargument, och många kompaktkameror har stoltserat med drygt 14 Mp. Medelamatören har sällan kunskap om att han på köpet får mera brus (kornighet, om man jämför med den analoga tiden), sämre dynamik (kontrastomfång), och lägre ljuskänslighet (ISO).

Canons kompaktflaggskepp PowerShot 10, med 14,7 Mp, har följts av PowerShot 11, med ”bara” 10 Mp och förbättrad prestanda i allt övrigt! Det är inte fråga om en ensam svala, ingen ny kompaktmodell går längre över 12 Mp.

Bättre upp och ned!

Jag har tidigare skrivit om likheten mellan kamerans sensor och människans öga. Ledningsbanorna (nerverna) som leder ljusimpulserna ligger ovanpå sensorn (näthinnan), och resultatet är ljusförlust. I september introducerade Sony modellerna Cybershot WXI och TXI med sin nya BSI-sensor (Backside Illumination). Den upp och nedvända sensorn är dubbelt så känslig - rättvänd har varit felvänd! Ökad känslighet betyder inte bara möjlighet att fotografera på fri hand i svagare ljus, utan att brusnivån vid alla ISO-tal är lägre. Varför har en sådan förbättring inte genomförts tidigare?

Mekanik eller elektronik?

När försvinner spegelreflexkameran med sina många rörliga delar, framför allt spegel och ridåslutare, som behöver service, ger kameraskak och fungerar med snigelfart jämfört med elektronik? Systemkameror med elektronisk sökare fanns redan för 10 år sedan (Konica Minolta A1), men först förra året tog de ett jättesprång framåt med Panasonics Lumix G1 i såkallat Micro-Fourthirds format (17,3 x 13mm sensor). Den elektroniska sökaren har 1,44 Mp, vilket gör den nästan lika detaljrik som på en kamera med spegelsökare. Ett av Micro-Fourthirds formatets största trumfkort är att objektivfattningens öppning är så stor att det möjliggör objektiv räknade efter en annan princip än för spegelreflexarna. Testresultat visar utmärkt prestanda. Frånvaron av spegel och mekanisk slutare ger mindre skak och större snabbhet, både kamerahus och objektiv är mindre.

Finesser på rea

Det finns rätt billiga kompaktkameror som gör färdiga panoraman bara du trycker ned avtryckaren och sveper med kameran. Du kan också sikta och trycka, och blixtsnabbt gör din kamera en HDR-bild (High Dynamic Range) som kombinerar över- och underexponeringar så att det finns fina detaljer både i det mörkaste och det ljusaste. När ljuset är svagt kan du minska brusnivån genom att låta kameran exponera två gånger i stället för en. Det går så fort att motivet inte hinner röra sig. Med dubbelexponering kan du också minimera skakningsoskärpa, och din kamera kan förbättra djupskärpan genom att exponera två gånger med olika avståndsinställning! Så varför har min stora, dyra spegelreflex ingen av dessa finesser? Spegel och mekanisk slutare gör det omöjligt För elektroniska systemkameror är däremot en sådan utveckling sannolik. Allt fler av bildbehandlingens möjligheter inbyggs i kameran. Ack sköna nya fotovärld!

Prolle

Prolle kompletterar

April månad och dess tävlingstema hade glömts bort i oktobercirkuläret. Här kommer nu Prolles analys av temat:

Förbjudet

Det röda snedstrecket och andra tecken på förbud ger inte bra bilder när de åtlyds, utan när de trotsas: Båten förtöjd vid skylten "Landstigning förbjuden", cyklisten passerande märket som förbjuder cykeltrafik, skridskoåkaren märket "Svag is".

Också djur är olydiga ibland: stadskaninerna i backen utanför mitt fönster varierar den lovliga gräsdieten med förbjudna prydnadsväxter, älgarna i skogen äter nyplanterade småtallar.

Så finns det en intressant motivgrupp, där bilden tolkas genom associationerna till ordet "förbjudet". Bilden av en man tittande in genom Alkos fönster blir bilden av en AA, pappan med sin dotter tolkas som en pedofil.

En bild med humor vore en Grand Danois hund sneglande på en pekingeserhynda.

Och till sist en anekdot om Dwight Eisenhower, överbefälhavare och president, från hans tid som universitetsrektor. Trädgårdsmästaren klagade på att studenterna sneddade över gräsmattorna, trots förbudsskyltarna. "Ta bort skyltarna och gör nya vägar där studenterna går", kommenderade Eisenhower.

Prolle

Redaktörens rader

AFK - Ny betydelse?

Förkortningen AFK kan säkert ha ett otal betydelser om man börjar googla. Jag hittade en betydelse som passar in på oss, bara genom att läsa en kolumn i Hbl för en tid sedan: Away From Keyboard.

Skall jag säga, som själv mest sitter och leker med mina digibilder på datorn! Men efter att ha förberett mig för diatävlingen i oktober genom att inhandla diafilm och använda några dagar till att ta Enkla och Sköna bilder (som dock inte föll domaren i smaken) så fick jag blodad tand. Åter en gång! Och köpte en rulle svartvit film i den fasta föresatsen att igen använda min förträffliga Olympus OM 2, att ställa mig i mörkrummet och själv framkalla filmen, och att sedan kopiera eventuellt lyckade bilder. Precis som jag gjorde innan den första digikameran drabbade mig.

För NOG är ju traditionella mörkrumsbilder något alldeles extra! Och NOG är de gamla analoga kamerorna vi har i våra gömmor alldeles fantastiskt bra! Men att köra med färgfilm som jag inte kan framkalla eller kopiera själv, det har jag inte längre råd med. 8-10 euro för bara framkallningen! Så långt har det gått.

Digi kom, såg, segrade och körde över, som en ångvält.

Christine

Svenska rum

Om man vill beskriva AFK med två ord så blir det nog svenskspråkig och fotoklubb. Att diskutera foto, och klubbens målsättningar på den fronten, är vardagsmat för oss. Den diskussionen förs förtjänstfullt vidare både i Cirkuläret och på våra möten. Men vad betyder det att vara svenskspråkig? Trots att vår verksamhet till största delen går på svenska reflekterar vi nog mera sällan över den språkliga dimensionen. Men den frågan är högaktuell just nu med svenska dagen i färskt minne och nästan dagliga rubriker om domänförluster och förfinskning. Det är alltså dags för mig att sticka min käpp i getingboet.

Via medierna får man utan tvekan en bild av svenskheten som smältande isbitar i ett grogglas. Och då menar jag inte så som i den legendariska debatten där Jörn Donner och Tahko Pihkala, om jag inte minns fel, diskuterade svenskans framtid i Finland. Tahko tyckte att vi var just som de smältande isbitarna. Jörn kontrade med att när han dricker grogg brukar det vara isen som klingar glatt i glaset när groggen är slut. Nej, enligt vad vi idag kan läsa i tidningen så torde nog Tahko ha mer rätt än Jörn, och groggen överleva isen. Men hur är det egentligen? Är vårt språk så hotat som man kunde tro? I tider då offentliga strukturer ses över och servicen effektiveras, är det ofrånkomligt att centraliserade enheter har svårare att tillgodose lokala språkliga behov. På samma sätt kan man med fog ställa sig frågan om det verkligen är vettigt att bygga två skolhus där mat- och gymnastiksal båda har under 50% användningsgrad. Bara för att ta några exempel på frågor där helt befogade sparåtgärder har omvandlats till kamp mellan språken. Lite på samma sätt som invandraren som ropar rasism vid minsta motgång. Vi har alla växt upp med insikten i att vi är en minoritet, och det tycks hos en del ta sig uttryck i rena rama förföljelsemanin. Ja, den ”hemliga politiska agendan mot svenskan” är ju förstås det bästa exemplet på detta. Inte blir det bättre av att den offentliga bilden av svenskan domineras av SFP, vilket har degraderats till ett mer eller mindre rent nej-sägarparti. Med tidningen i hand så ser det tyvärr ut som om finlandssvenskarnas hela energi går åt till att fördröja undergången istället för att visionera och forma framtiden. W. Chan Kim och Renée Mauborgne skrev en gång en bok med namnet Blue ocean strategy. Visserligen med företag och business som utgångspunkt, men trots det definitivt någonting som ledande svenskspråkiga påverkare borde läsa och ta till sig. Bokens budskap är i korthet att det inte lönar sig att simma i en ocean där vattnet är blodrött och stora hajar äter upp alla som är mindre. För att bli framgångsrik måste man simma till den blå oceanen som hajarna inte ännu hittat.

En viktig detalj som sällan nämns är att praktiskt taget hela diskussionen handlar om hur vi svenskspråkiga ska kunna sköta våra ärenden och utnyttja samhällets tjänster. Dvs. hur, var och på vilket språk vi ska umgås med människor utanför ankdammen. Men vad händer i själva dammen? För ett språk är ju trots allt bara ett medium. Att diskutera svenskans ställning i Finland i dag påminner ofta om att gräla om Nikon eller Canon är bättre, man samtidigt helt glömma bort bildspråket och vad man fotar. Det väsentliga är inte att vi avviker från majoriteten, utan att vi har saker som förenar oss. Det spelar ingen roll om vi talar svenska, swahili eller har en morot växande i vårt vänstra öra, bara språket eller moroten ger oss någonting gemensamt. Tiden då man bara kunde sitt eget modersmål är förbi. Likaså tiden då människor levde hela sitt liv inom snäva geografiska ramar, gifte sig med grannens grabb eller flicka, och jobbade hela livet på fabriken på andra sidan ån. Då hölls språken åtskilda och det var självklart att man talade sitt modersmål, svenska. Nuförtiden kan vi välja. Få familjer är rent enspråkiga och de flesta ungdomar kan fritt välja om de vill bilda en svenskspråkig familj, eller ha något annat språk som familjens huvudspråk. I detta läge krävs det substans på svenska, substans som kan konkurrera med utbudet på andra språk. Det krävs motivation för att hålla sin svenska levande. Språklig diversitet betyder också att myndighetsbetjäning på svenska förlorar sin betydelse, utom möjligen som prestigefråga.

Svenskhetens röda ocean är BB i Ekenäs, egna skolhus, polisdistrikt och tvångssvenska. Den blå oceanen är snapsvisor, tidningar, kultur, segling, skärgårdsliv, svenska rum osv. osv. Och så AFK förstås. Själv är jag medlem i både Kameraseura och AFK. Kameraseura har en åtskilligt bredare medlemsbas och verksamhet, och jag skulle kanske få ut mer av min hobby om jag satsade min begränsade tid på deras möten istället. Men trots det är jag en passiv KS-medlem och desto aktivare i AFK. Varför? Jo därför att AFK, förutom kontakt med släkt och vänner, är praktiskt taget den enda substans på svenska som jag har. Hemma blir det finska och lite övningar i grekiska. På jobbet engelska och finska. Då är det skönt att ibland få koppla av på sitt eget modersmål, som trots allt sitter lite djupare i ryggmärgen är de andra språken. Kort sagt, AFK är mitt svenska rum.

Låt oss alla jobba tillsammans för att skapa substans på svenska, och visa vägen mot en kall blå ocean där våra isbitar kan flyta i lugn och ro utan att smälta.

Micke