Difference between revisions of "Alfred Nybom"

Revision as of 15:12, 21 April 2022

Alfred Nybom började fotograferingen som skolelev i den kurs som AFK anordnade under julferien år 1894. Han fortsatte sina studier hos fotografen Traut i München under åren 1901-1903 och arbetade senare vid den fotografiska ateljén Kunstatelier Wertheim i Berlin innan han år 1908 återvände till Finland för att fortsätta affärsverksamheten här.

En första rangs atelier i Berlin

Jag befann mig en dag i och för uppköp i det kända affärshuset Wertheim i Berlin. Jag hade vandrat genom åtskilliga afdelningar i det väldiga etablissementet, då jag med ens stod midt i en utställning af konstnärliga fotografier. Hvad som särskildt väckte mitt intresse var, att de exponerade alstren voro utgångna från firmans nyaste afdelning - Photographisches Kunst Atelier Wertheim - som jag visste hade grundats och stod under ledning af en ung svensk, ingeniören Ernst Sandau. Utställningen verkade i sin helhet synnerligen förnäm, man såg här endast gummi- och pigmenttryck i lugna, varma färgtoner, de förra i rent förvånande format, allt utfördt med fulländad teknik och konstnärlig smak. Och med glädje saknade man den annars nästan oundgängliga tyska svulstigheten. Det var mest porträtt af bemärkta personligheter inom Berlins litterära, konstnärliga och förnäma värld.

Under studiet af bilderna ökades min lust att göra ett besök i själfva atelierlokalen, helst som ingeniör Sandau redan var mig bekant. Efter ett misslyckadt försök att på egen hand hitta genast vägen till konstateliern - jag hamnade i firmans billighetsatelier - nådde jag ändtligen med ledning af tillfrågade biträdens anvisningar (som inom parentes sagdt äro mycket sväfvande i detta etablissement) i en undangömd vrå af terummet en hiss, som förde mig direkt till målet. Konstateliern är nämligen ej belägen i det egentliga affärshuset vid Leipzigerstrasse utan i ett elegant privathus vid Vossstrasse (Berlins diplomatgata), hvilket för något år sedan inköpts af millionärerna Wertheim. Den egentliga uppgången till atelieren är därför från sistnämnda gata. Hisskonduktören öppnade dörren och jag befann mig i ett ljust och trefligt möbleradt mottagningsrum, förekommande mottagen af en sympatisk dam. Jag lämnade mitt kort. -Träffas herr Sandau? - Herr Sandau är för tillfället upptagen af en sittning. Ett ögonblick, och han är här.

Därmed anvisades jag taga plats i salongen, det egentliga mottagningsrummet, elegant men på samma gång intimt inredd i svensk "herrgårdsstil". Några smärre konstverk prydde väggarna, ett större bord med stolar midt på golfvet, på bordet några etsningar och gravyrer i smakfulla portföljer och en vas med friska, doftande blommor. Af fotografier ej ett spår här.

Snart tryckte jag Sandaus hand, och sedan vi en stund i det hemtrefliga rummet uppfriskat gamla gemensamma minnen, gjorde jag med S. som ciceron en "upptäcktsfärd" genom lokalerna.

För att börja med atelieren, så skiljer den sig högst betydligt från gängse fotografiglashus; densamma är inredd mera i stil med artist-atelierer. Ljus erhålles dels genom ett mycket stort sidofönster, tämligen högt beläget, och dels genom ett platt glastak. Gardinarrangemanget var mycket praktiskt, så att man lätt kunde insläppa, dämpa eller alldeles afstänga dagern snart sagdt hvar som helst. Det erbjöds härigenom möjligheter till ett antal olika belysningsanordningar, "men", betonade Sandau, "vi undvika här i regel speciella belysningseffekter, utan lägga desto mera an på en lugn men dock verkningsfull belysning - vi sträfva efter luft, atmosfär i våra bilder, ty äfven i ett interiörporträtt skall densamma vara förnimbar". I ett hörn af det rymliga rummet och skymdt af ett dämpadt grönt sammetsdraperi på en transportabel mässingsställning stodo några målade fonder - dessa användes dock sällan och då på kundens begäran, men äro inga vanliga, mot perspektivlagar och sundt förnuft stridande "målningar" utan i stället enligt konstnärliga principer målade bakgrunder. Som sagdt, det naturliga draperiet användes i allmänhet och för öfrigt får rummet själft bilda miljön till modellen. En stilfull möbel fullständigar atelierens inredning. Det hela ger så litet som möjligt intryck af "fotografiatelier", och endast den något i skymundan placerade kameran skvallrar om, att man är hos en fotograf.

I omedelbar anslutning till atelierrummet har föreståndaren ett litet privatkontor eller skrifrum. Från densamma leder en dörr direkt ut till det första mottagningsrummet. Härintill är en liten förtjusande inredd klädloge belägen. Det är nämligen ofta som kunderna - naturligtvis mest de kvinnliga - få "uppoffra" sig och byta toiletter för att framstå så fördelaktigt som möjligt på fotografien. Dessutom har vid denna atelier införts systemet med särskild "Sprechstunde", d.v.s. kunden infinner sig först någon dag före själfva sittningen i och för träffande af närmare öfverenskommelser för fotograferingen rörande klädsel, bildstorlek etc., och under en stunds konversation gör fotografen-operatören härvid sina studier af modellen i fråga. Detta kan för en oinvigd och äfven för flertalet af våra fotografer förefalla egendomligt, "gemacht" och i hvarje fall onödigt omständigt. Men jag tror, att mycket talar för denna metods allmännare användning. Det är ju obegärligt och otänkbart, att en fotograf i allmänhet skall på några få minuter kunna göra tillräckligt noggranna iakttagelser på en för honom främmande person, så att säga på några ögonblick fånga en människas karakteristik, då konstnären, hvars öga dock vanligen är betydligt mer tränadt, ofta behöfver dagar och veckor därtill. I fotografipraktiken har också sedan gammalt tillämpats den visserligen enkla men föga lyckliga metoden att behandla modellen efter ett visst schema, och där det ej gått frivilligt att tvinga in föremålet i den "rätta posen", har det skett med mer eller mindre, i alla händelser för föremålet kännbart våld. Det är nog nödvändigt för fotografen att i viss mån "lämpa" sin modell efter rådande förhållanden, men detta får aldrig ske brutalt och påfallande, den verksamhet måste vara för modellen omärklig, ja, det skall egentligen vara så, att hela proceduren är öfver, när föremålet tror den först skall börja. Häri ligger enligt min mening det svåraste, men samtidigt det viktigaste momentet i den moderna porträttfotografien.

Från ateliern bege vi oss till de egentliga arbetsrummen. Sandau anmärker, att ett och annat ännu ej är som det skall vara i fråga om inredningen och att lokaliteterna ej äro så rymliga, som han önskat. Jag finner dock att desamma, i jämförelse med hvad man i allmänhet undfägnas med hos fotografer, tillfredsställa de högsta fordringar, utmärkande sig framför allt för praktiska, om också kanske kostsamma anordningar.

I torrplåtsmörkrummet, mycket rymligt, stiftar jag bekantskap med Sandaus medarbetare, den svensk-finskfödde unge fotografen Nybom, en sympatisk personlighet. Denne är just i färd med att framkalla ett pappersnegativ i det lilla nätta formatet 100 x 150 cm, men det går som ett lekverk, tack vare en sinnrik konstruktion af framkallningsskålen. Densamma är nämligen försedd med hel glasbotten och fyra axeltappar, som hvila å två par rörliga häfarmar, hvarigenom skålen kan bekvämt hållas i jämn, gungande rörelse i alla riktningar. Under glasbotten finnes ett antal elektriska glödlampor, som utsända rubinrödt ljus, och vid denna belysning bedömes framkallningens gång. När densamma är afslutad, aftappas fort framkallningsvätskan medels en kran i ena hörnet och genom en öppning i motsatta kanten af skålen inströmmar rent vatten. Efter verkställd sköljning öfverflyttas negativet till fixeringsskålen, som är af samma konstruktion och storlek som framkallningsskålen. Huru praktisk denna anordning är, kan åtminstone hvar och en fatta, som arbetat med stora format, plåtar eller papper. Mörkrummet är för öfrigt försedt med brukliga arrangemang för framkallning etc. af plåtar i mindre format, äfvensom för förstoring.

Så beses öfriga arbetsrum, ett för pigment- och gummitryck, ett för retusch (hvilken inom parentes sagdt är inskränkt till det absolut nödvändigaste), ett för bildernas montering och diverse andra arbeten, en rymlig kopieringsatelier m.m. Personalen utgöres utom af hrr Sandau och Nybom endast af några få personer; i olikhet mot hvad annars är bruket, råder här ingen sträng specialisering, så att t.ex. ett biträde endast retuscherar, ett annat endast kopierar o.s.v., utan en och samma person utför allt arbete från det negativet oretuscheradt sättes i hans hand och tills kopian är godkänd.

All fotografering utföres omväxlande af Sandau och Nybom. För öfrigt användas endast pigment- och kombinationsgummitrycks-metoderna, och i hufvudsak förekomma blott tre bildstorlekar, den minsta ungefär kabinettsformat. Några på förhand på millimetern uppgjorda format existera emellertid ej, utan sker bildens beskärning, montering m.m. i öferensstämmelse med de estetiska fordringarna. På monteringen och inramningen af fotografierna lägges stor vikt; vid monteringen tillämpas en särskild metod, hvarigenom den annars brukliga våta klistringen undvikes. Mellan den torra kopian och kartongpapperet lägges en tunn hinna af något bindämne, det hela placeras i en press, liknande bokbindarens förgyllarpress, och under cirka 80° värme (eller så mycket pigmentbilden tål) pressas bild och kartong tillsammans. Genom detta förfarande håller sig kartongen plan, äfven om den är tunn.

Det är tydligt, att priset på fotografierna under sådana förhållanden måste ställa sig högt, mycket högt, i synnerhet jämfördt med de spottpris, som annars äro gängse i Berlin. Ingen bild göres i Wertheims konstatelier under 20 mark, och de meterstora gummitrycken kosta ända till 500 mark. Det skall naturligtvis vara i en världsstad som Berlin, som något sådant skall kunna gå, och firman Wertheim är all aktning värd, för att den icke skytt några kostnader för att söka förverkliga ingeniör Sandaus länge närda idé. Det skulle för öfrigt åtminstone af Tysklands fotografer kunna betraktas som en lämplig försoningsgärd för ödesdigra förhållanden, i hvilka en stor del af dem försatts genom "Warenhaus"- fotografiens uppträngande på marknaden, hvilken firman Wertheim - om jag icke missminner mig - var den första att införa. Kunde så den nya atelieren och dess event. efterföljare åstadkomma, att publikens smak och fordringar samt i samband därmed förändrade värdesättning af fotografikonsten bringades därhän, att det fotografisk-mekaniska machverket, de själlösa dussinbilderna, trängdes ur sin förgrundposition och ersattes af arbeten, som bära vittne om intelligens och konstförstånd, så har den fyllt en stor mission.

Med de tankar lämnade jag den i flera afseenden intressanta och orginella fotografiska konstateliern och trädde ut i världsvimlet igen, på den af majsol och pulserande lif fyllda Leipzigerstrasse.

Gunnar Malmberg

(Fotografisk tidskrift, nr 259, juli 1906)

Exempel på några bilder ur klubbens samlingar som Alfred Nybom gjort vid Kunstatelier Wertheim.