Difference between revisions of "Cirkuläret November 2010"

Latest revision as of 13:34, 14 November 2010

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

En kväll på gatan

Månadens gäst Teppo Moisios framträdande på oktobermötet passade som hand i handske ihop med kvällens tävlingstema Gatubild.

Som journalist på Helsingin Sanomat deltar Teppo i hopsättningen av paradsidan, där han bl.a. hanterar bilder av flera av landets främsta pressfotografer. Det har avhållit honom från att försöka tävla i den branschen, medan han i stället i sin personliga fotografering sökt sig till kontaktfotografering. Den går ut på att etablera förtroendefull kontakt med mänskor man möter på gator och offentliga platser för att locka dem att ställa upp på fotografering.

Av kompisar som gått på kurs i kontaktfoto hade Teppo hört att läraren skickat ut dem på uppdrag med fokus låst vid 30 cm. Själv drog han till en början ut med en gammal sovjetkamera nästan helt utan inställningar. Målet blev snart att åstadkomma en samling på etthundra bilder av främlingar.

Teppo Moisio med en av sina 100 bilder av främlingar.

Teppo visade valda delar av kollektionen för AFK:arna och berättade samtidigt om vad han lärt sig under processen. Framför allt beskrev han sina olika metoder att öppna kontakten till den tilltänkta modellen. I något skede hade Teppo fått idén att ge projektet vidare spridning. Han tog initiativ till Flickr-gruppen 100 strangers på webben. På några år har den vuxit till omkring 5000 medlemmar med en bildmassa om cirka 300.000 bilder. Succén med den interaktiva bilddelningsgruppen har varit både givande och en källa till stolthet för initiativtagaren.

Som domare för Månadens bild ”Gatubild” var Teppo inte dörvånande helt i nivå med sin uppgift. Han hade en liberal inställning till bildernas överensstämmelse med tävlingstemat, och var positivt överraskad av bidragens nivå.

Christine

Frasses funderingar: Instruktioner i bok eller på video?

Det finns många sätt att lära sig nya saker på. En del lär sig genom att lyssna, andra genom att läsa och de flesta behöver testa och försöka själva för att komma underfund med hur saker och ting skall göras.

Så har vi dethär med Photoshop. Personligen har jag tre eller fyra Photoshopböcker i min bokhylla bredvid Macen och printern. Nära till hands då de behövs med andra ord. Men då man tittar närmare på böckerna kunde man tro att jag är guru och att de inte har behövts eftersom de är så gott som orörda. Varje gång jag har skaffat en ny bok har jag övertygat mig själv om att jag behöver boken och att jag skall gå igenom den. Av någon anledning har jag ändå lyckats låta bli.

Det största problemet med mig och Photoshop-böcker är att jag alltid tycker det är något steg som fattas i förklaringarna och så får jag med jämna mellanrum sitta en halv timme och försöka komma på vad bokens guru har gjort som jag missar. Frustrerande.

Så hur gör jag för att försöka lära mig åtminstone en del av allt Photoshop har att erbjuda? Lektioner i videoformat är min lösning. Det finns säkert ett flertal websajter som erbjuder Photoshop-lektioner antingen att ses och lyssnas på direkt från webben eller att beställas hem på DVD:n.

En sajt som jag själv har använt är Lynda.com. Där erbjuder man massor av olika videokurser för alla möjliga programvaror: alla Adobes program, programmering, Windows, Mac OS, Flash mm mm. Det finns hundra- om inte tusentals timmar med lektioner i allt man kan tänka sig. Photoshop har jag själv provat på. I videorna går instruktören igenom olika funktioner i programmet. Det man ser i videon är exakt vad och hur instruktören gör och vilka menyer han använder, vilka inställningar han gör mm. eftersom man "filmat" den skärm som instruktören har. Sedan kan man göra detsamma i sin egen Photoshop på en egen bild eller samma bild som instruktören jobbar med. Är det nåt man inte förstår eller har glömt kan man lätt gå tillbaka några steg eller t.ex. till föregående lektion. En kurs kan vara från 1 till 25 timmar lång beroende på ämnet. Kurserna på lynda.com är förstås på engelska.

Som det mesta här i världen så är ju inte det här heller gratis. På lynda.com kan man antingen ha en fortlöpande prenumeration som kostar 25 eller 37,50 dollar i månaden. För den större summan får man också tillgång till de bilder instruktören använder i videorna. För 250 respektive 375 dollar får man en helårsprenumeration. En kurs på DVD kostar från 100 dollar och uppåt. Inte helt gratis med andra ord. Själv har jag provat på en månadsprenumeration i olika omgångar då jag haft lite tid över.

Som sagt så är det här inte den enda sajten som erbjuder videolektioner.

Moderskeppet.se har videokurser på svenska, som både kan ses på nätet och beställas som DVD (ca. 350 kronor plus frakt för DVD:n).

Och det är klart att man får hänga på nätet hur länge man vill, när man väl betalat.

Nu säger jag ju alltså inte att böcker är dåliga, men i vissa situationer är video inte helt fel. Fast bäst är det att delta i Digicirkelns "kurser" förstås!

Frasse

En mäktig utställning

På inbjudningskortet till Pentti Sammallahtis utställning ser jag fyra hundar på en vintrig bygata i Ryssland, en av dem sittande på sadeln till en hemmagjord snöskoter, de andra grupperade runt omkring.Jag minns att Sammallahti sagt att han lockar hundar med sardiner i olja.

De flesta av hans bilder är tagna i fattiga länder, där hundar, katter, fåglar och boskap delar miljön med människan, och det har han virtuost utnyttjat. Ofta har bilderna ett stänk av humor, som triptyken med två duvor före, under och efter kopulationen.

Sammallahti är känd för sitt omsorgsfulla kopieringsarbete. De flesta av bilderna är tagna i mulet väder, och tonskalan är fin både på pigmenttryck och silverkopior. Överraskande är att solskensbilder har samma dämpade tonskala som muletbilder, och det ser inte bra ut. För ögat är det väldigt stor skillnad, men tydligen vill Sammallahti att hans material skall ge ett enhetligt intryck.

Han är en av våra största fotografer, men inte ofelbar. Ett fel var att till det svartvita materialet foga en serie färgbilder, så mörkt kopierade att de var onjutbara.

För mina gamla, svaga ögon var totala antalet bilder för stort, jag vet inte hur många hundra de är. Antalet utomordentliga bilder skulle ha räckt till för en utomordentlig utställning med maximala poäng för stämning, humor, känsla, komposition m.m. Ett hundratal icke-mästerverk kunde ha lämnats bort.

Vi har tid ända till den 27.2 att se Pentti Sammallahtis mäktiga utställning på Fotomuseet.

Prolle

Redaktörens rader: Påsikts eller genomsikts?

Det är frågan. Alltså om det skall vara bilder av papper som hänger på nätet eller om det blir bättre med sådana som man ser via datorn eller en diaprojektor. Svaret får vi på månadsmötet i november.

Eller tja, svar och svar. Nog vet vi väl alla att påsiktsbilder, vare sig de är svartvita eller i färg, alltid bättre motsvarar sin skapares intentioner. Man jobbar med toner och färger och slutligen får man till en bild, i mörkrumnmet eller på datorn, som ser ut som man vill att också andra betraktare skall se den. Åtminstone är det så i den bästa av världar.

Däremot är alla genomsiktsbilder beroende av så mycket annat. Ljusförhållanden i visningsrummet, kalibreringar både av dator och videoprojektor. Vi vet ju hur misslyckade bilder vi sett på duken – och sen när man kastar ett öga på datorskärmen så inser man att där ser det helt annorlunda ut.

Men att tävla med genomsiktsbilder är ju annars både praktiskt, bekvämt och BILLIGT! Inte behöver man i timmar jobba för att få en snygg kopia på dyrt papper med dyr färg eller dyra kemikalier, inte behöver man stå och skära paspisar och betala dyrt för materialet, inte behöver man släpa på stora bilder till Barnhemsgränd! Man bara tar med några små dior, en minnespinne eller en CD/DVD med de digitala bilderna. Vid behov kan man t.o.m. delta per e-post, i de fall man inte själv kan komma på mötet.

Lätt som en plätt.

De flesta andra fotoklubbar sysslar enbart med genomsiktsbilder i sina tävlingar, men så har de inte heller kravet på sig att hålla hög standard OCH att bevara de gamla teknikerna levande. Det har AFK, kanske som enda klubb i det här landet.

Det skall vi vara stolta över, det skall vi hålla fast vid.

Men lite kan vi väl släppa in fan? Bara vi inte ger honom hela handen.

Christine